Fy vilken lögnare jag är!

Jag lovade att vara tillbaka igår – vilket jag inte var. Fy på mig! Jag har dock en ursäkt, men en tråkig sådan. Jag har fått ett ryggskott.

Det är mitt första riktigt rejäla ryggskott efter steloperationen, men jag känner att det inte är en disk som jävlas utan att det är ett ”vanligt” helvete jag genomlider. Nu knaprar jag Citodon och ångrar mig en gnutta att jag inte bad att få Ket0gan också. Helst vill jag klara mig utan morfin förstås, så Citodon får vara drogen för dagen.

Egentligen har jag nog mest väntat på att det här ska hända, för jag vet att jag inte skött mig. Jag har haft ett och annat miniryggskott som bara hindrat mig delvis, men nu är det svårt att komma ur sängen, jag kan inte torka benen nedanför knät när jag duschat och att ta mig nerför trappen är en plåga. Jag känner igen det här så mycket, smärtan och värken, känslan av att inte klara sig själv. Och jag hatar det. Att jag själv orsakat en stor del av det här genom det sätt jag har levt.

Så förlåt för att jag inte skrev igår trots att jag lovade, jag ska bättra mig.

Annonser

Tatuering nr 2

Jag har, vilket ni som följt min rygghistoria vet, ett ca 15 cm långt ärr efter ryggraden i ländryggen. Inte för att det var vidare fult, men jag ville ändå tatuera över det. Så det gjorde jag i våras, maj för att vara mer exakt.

Förlagan, skissen/konstverket Jolina gjorde för att visa vad hon tänkt sig.

Resultatet, några timmar senare. Ärret är nästan osynligt.

Det har blivit vanligare och vanligare med tatueringar, både på män och kvinnor. Jag har valt att mina tre tatueringar ska ha liljor som gemensamt motiv, även om de givetvis blir olika ändå. Min man är tatuerad och ska göra sin tredje ganska snart. Min lillebror är tatuerad och min mamma tatuerade sig för inte alls så länge sedan.

Jolina, min lillebrors sambo som gjort mina, en av min mans och båda mammas tatueringar kommer att bli en otroligt respekterad och eftersökt tatuerare. Det hon gör är inget annat än konstverk med människors hud som målarduk. Jag är stolt över att bära hennes fantastiska tatueringar på min kropp.


it’s my own fault

Ryggen har strulat av och till i snart ett år nu, och jag vet att det är mitt eget fel till väldigt stor del. So… How come?

Efter min ryggoperation gick jag ner väldigt mycket i vikt. Efter att ha legat stilla och knaprat morfin i hundra år kunde jag plötsligt röra på mig och kilona rasade. För första gången på många, många, många år var jag så nöjd med hur jag såg ut, hur jag mådde och att äntligen ha en rygg som var helt smärtfri. Nu är verkligheten inte riktigt så längre.

För drygt två år sedan sprang jag in i den där väggen, ni vet. Den berömda. Och jag är fortfarande där. Depressionen blev väldigt svart, och dessvärre hanterade jag den genom att falla in i min gamla agorafobi samt en ohälsosam kosthållning vilket givetvis ledde till viktökning. Och nu sitter jag där igen.

Varje gång ryggen säger ifrån väntar jag bara på att det ska toksmälla och inte bara smälla. Jag har klarat mig någorlunda, kanske är det mest muskelspasmer och framför allt kombinationen av dåliga rygg- och magmuskler samt övervikt som gör att ryggen jävlas. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag varenda dag är smärtsamt medveten om att det här kan innebära slutet för nästa disk och därigenom en ny operation och att det i så fall är helt mitt fel. Förra gången var det inte det. Jag var högst normalviktig när mina ryggproblem började – så är inte fallet just nu. Och lite känns det som en ond cirkel just för att agorafobin gör att jag har svårt att lämna huset vilket gör att jag inte rör tillräckligt på mig och att jag äter fel när jag är stressad och deppig.

Lägger ryggen av totalt än en gång har jag bara mig själv att skylla, men jag ber en bön att det inte kommer att bli så utan att jag ska få möjlighet att vända skutan rätt innan det går så långt.

Det här blev ett ganska gnälligt inlägg om , ,


EFTERLYSNING!! Erica som opererades i oktober!

Under mitt inlägg ”Fyra skruvar i ryggen – att bli stelopererad” fick jag i oktober en kommentar från en tjej som heter Erica och som skulle opereras 25:e oktober. Erica, du var jätteorolig över operationen och tiden efter, och jag undrar hur det har gått för dig. Det skulle betyda mycket för mig om du kunde skriva en kort uppdatering för jag har tänkt på dig!

(Samtidigt hoppas jag nästan att du inte läser här längre, då kanske din ryggoperation gick klockrent och du inte har några som helst problem längre)

Det här inlägget handlade om , , ,


Förlåt!

Jag vill be så många av er om ursäkt. Jag har inte hållit den här bloggen levande av många olika skäl, vilket har lett till att många kommentarer om min ryggoperation blivit liggande och inte godkända. Jag ska erkänna att jag är fascinerad över att inläggen fortfarande, efter några år, läses av många och att jag får så positiv respons för att jag skrivit om min operation.

Jag lovar att hålla kommentarerna mer under uppsikt och kontroll, så att det som nästan blivit ett forum får leva vidare.

Tack för alla vänliga ord, alla frågor och glada tillrop. Ni har ingen aning om vad det betyder för mig.

 


vilken vanemänniska jag är!

När jag hade problem med mina diskbråck var jag till stor del av tiden helt sängliggande. Den ställning som fungerade bäst var med ett par stora kuddar under knäna så jag fick ner korsryggen ordentligt mot madrassen – och så tycker jag fortfarande om att ligga. Alla de där åren med smärta, sängliggande, mediciner och plåga har satt många spår, men det är först nu som jag börjat uppmärksamma dem på allvar. Samtidigt kan jag le åt vissa av dem, som till exempel det här. Att jag fortfarande gärna vill ha höga kuddar under knäna när jag, som här nu på morgonkvisten när maken lämnar barnen, ligger på rygg i sängen och tittar på TV eller slösurfar en liten stund innan jag kliver upp.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Diskbråck, fusioner, steloperation och sånt

Varje gång jag går in och tittar på vad det är folk söker på när de hamnar på min blogg får jag upp sökord som är relaterade till ryggoperationer och diskbråck. De är i solklar majoritet. Är det så många som har varit i samma sits som jag där ute? Är problemet och ingreppet så vanligt, fast jag bara inte vetat om det? Varje gång jag ser att någon hittat till mig via de sökorden och läst något av mina inlägg om ryggeländet hoppas jag att den personen inte är i den sits jag har varit i utan att han eller hon söker av andra orsaker, även om jag är rädd att det i de flesta fall inte alls är så.

För mig tog det många år innan jag fick hjälp. År ut och år in fick jag av läkare efter läkare höra att det inte var någon fara, att det bara var muskulärt och att det skulle bli bra om jag bara vilade/motionerade/åt värktabletter/sov på golvet istället för i sängen. Eller nåt. Tills jag träffade den numera helgonförklarade läkaren på vårdcentralen som efter att ha medicinerat mig genom ett eller två ryggskott tittade på mig och sa:

– Nu får det vara nog. Jag skickar en remiss till röntgen idag.

Den första röntgenundersökningen visade på ett diskbråck, den andra – som var en magnetröntgen – på två och den tredje – som gjordes på ett annat sjukhus – avslöjade att det var tre diskbråck totalt, de tre diskarna längst ner i ryggen var trasiga. Jag var inte inbillningssjuk, och det skulle inte bli bättre om jag bara vilade/motionerade/åt värktabletter/sov på golvet i stället för i sängen. Eller nåt. Det krävdes mer än så. Men ändå tog det tid. En läkare menade att det var för mycket som var trasigt för att det skulle gå att reparera. En annan på ett universitetssjukhus var skeptisk till om en operation verkligen skulle göra någonting bättre, och lagom till jag var nära att ge upp träffade vi den numera helgonförklarade kirurgen vid universitetssjukhuset. Han lovade inte guld och gröna skogar, han sa inte att han kunde ge mig några garantier, men han sa att han trodde att han kunde göra mig bättre genom att operera en av de trasiga diskarna, den som var mest skadad. Och j*lar i min låda vad han lyckades.

Jag har ett ganska långt ärr på nedre delen av min rygg, men för att vara ett ärr är det riktigt snyggt, faktiskt. Och egentligen hade det inte spelat någon som helst roll om det så hade varit det fulaste ärret som någonsin funnits. För under det ärret sitter de där fyra titanskruvarna, ihopvuxna med benet som han transplanterade från mitt höftben, och tack vare det har jag inte ont. Jag är helt smärtfri. Jag vet att jag fortfarande har två trasiga diskar i ryggen och att det finns stor risk för att jag kommer att måsta genomgå ytterligare en operation förr eller senare, men jag har bestämt mig på att sikta på väldigt mycket senare. Helst aldrig någonsin.

Efter att ha levt med så mycket smärta i så många år. Efter att inte ha kunnat klä mig själv, inte kunnat kliva upp ur sängen utan att gråta, inte kunnat röra mig utan stora doser morfin så värdesätter jag smärtfriheten. Jag har inte glömt hur det kändes, jag kan fortfarande komma ihåg hur den skärande smärtan kändes, hur ilningarna ner i det högra benet fick det att kännas som tandvärk ända ut i stortån. Men idag har jag bara ärret som bevis för att det har funnits. Ärret och en grav känselnedsättning på utsidan av höger lår. Den nerven blev för skadad för att kunna läkas, men vad spelar det för roll? Jag har ju inte ont längre.

Vill ni läsa mer finns mina dryga 20 blogginlägg om rygghistorien under kategorin ”ryggrelaterat” i menyraden här till höger. Lämna gärna ett tecken på att ni varit här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,