vilken vanemänniska jag är!

När jag hade problem med mina diskbråck var jag till stor del av tiden helt sängliggande. Den ställning som fungerade bäst var med ett par stora kuddar under knäna så jag fick ner korsryggen ordentligt mot madrassen – och så tycker jag fortfarande om att ligga. Alla de där åren med smärta, sängliggande, mediciner och plåga har satt många spår, men det är först nu som jag börjat uppmärksamma dem på allvar. Samtidigt kan jag le åt vissa av dem, som till exempel det här. Att jag fortfarande gärna vill ha höga kuddar under knäna när jag, som här nu på morgonkvisten när maken lämnar barnen, ligger på rygg i sängen och tittar på TV eller slösurfar en liten stund innan jag kliver upp.

Läs även andra bloggares åsikter om vanemänniska, diskbråck

Diskbråck, fusioner, steloperation och sånt

Varje gång jag går in och tittar på vad det är folk söker på när de hamnar på min blogg får jag upp sökord som är relaterade till ryggoperationer och diskbråck. De är i solklar majoritet. Är det så många som har varit i samma sits som jag där ute? Är problemet och ingreppet så vanligt, fast jag bara inte vetat om det? Varje gång jag ser att någon hittat till mig via de sökorden och läst något av mina inlägg om ryggeländet hoppas jag att den personen inte är i den sits jag har varit i utan att han eller hon söker av andra orsaker, även om jag är rädd att det i de flesta fall inte alls är så.

För mig tog det många år innan jag fick hjälp. År ut och år in fick jag av läkare efter läkare höra att det inte var någon fara, att det bara var muskulärt och att det skulle bli bra om jag bara vilade/motionerade/åt värktabletter/sov på golvet istället för i sängen. Eller nåt. Tills jag träffade den numera helgonförklarade läkaren på vårdcentralen som efter att ha medicinerat mig genom ett eller två ryggskott tittade på mig och sa:

– Nu får det vara nog. Jag skickar en remiss till röntgen idag.

Den första röntgenundersökningen visade på ett diskbråck, den andra – som var en magnetröntgen – på två och den tredje – som gjordes på ett annat sjukhus – avslöjade att det var tre diskbråck totalt, de tre diskarna längst ner i ryggen var trasiga. Jag var inte inbillningssjuk, och det skulle inte bli bättre om jag bara vilade/motionerade/åt värktabletter/sov på golvet i stället för i sängen. Eller nåt. Det krävdes mer än så. Men ändå tog det tid. En läkare menade att det var för mycket som var trasigt för att det skulle gå att reparera. En annan på ett universitetssjukhus var skeptisk till om en operation verkligen skulle göra någonting bättre, och lagom till jag var nära att ge upp träffade vi den numera helgonförklarade kirurgen vid universitetssjukhuset. Han lovade inte guld och gröna skogar, han sa inte att han kunde ge mig några garantier, men han sa att han trodde att han kunde göra mig bättre genom att operera en av de trasiga diskarna, den som var mest skadad. Och j*lar i min låda vad han lyckades.

Jag har ett ganska långt ärr på nedre delen av min rygg, men för att vara ett ärr är det riktigt snyggt, faktiskt. Och egentligen hade det inte spelat någon som helst roll om det så hade varit det fulaste ärret som någonsin funnits. För under det ärret sitter de där fyra titanskruvarna, ihopvuxna med benet som han transplanterade från mitt höftben, och tack vare det har jag inte ont. Jag är helt smärtfri. Jag vet att jag fortfarande har två trasiga diskar i ryggen och att det finns stor risk för att jag kommer att måsta genomgå ytterligare en operation förr eller senare, men jag har bestämt mig på att sikta på väldigt mycket senare. Helst aldrig någonsin.

Efter att ha levt med så mycket smärta i så många år. Efter att inte ha kunnat klä mig själv, inte kunnat kliva upp ur sängen utan att gråta, inte kunnat röra mig utan stora doser morfin så värdesätter jag smärtfriheten. Jag har inte glömt hur det kändes, jag kan fortfarande komma ihåg hur den skärande smärtan kändes, hur ilningarna ner i det högra benet fick det att kännas som tandvärk ända ut i stortån. Men idag har jag bara ärret som bevis för att det har funnits. Ärret och en grav känselnedsättning på utsidan av höger lår. Den nerven blev för skadad för att kunna läkas, men vad spelar det för roll? Jag har ju inte ont längre.

Vill ni läsa mer finns mina dryga 20 blogginlägg om rygghistorien under kategorin ”ryggrelaterat” i menyraden här till höger. Lämna gärna ett tecken på att ni varit här.

Läs även andra bloggares åsikter om diskbråck, steloperation, fusion, ärr, morfin, smärta, titanskruvar