”Jag vill inte åka hem!”

A, han den yngre sonen, har med all önskvärd tydlighet deklarerat att han minsann inte alls tänker åka hem i morgon. Too bad – ungen har inget val.

I morgon förmiddag går tåget hemåt, och även jag känner väl att någon dag till hade varit helt okej. Men för grabbarna väntar skolan och det är dags för vardag igen.

Och i morgon, 8/3, är det precis en månad tills min man kommer hem på leave. Shit vad jag längtar!


… och de godaste ”lammelåren”!

Jag gjorde världens miss som inte fotade det fantastiskt goda lammlåret som vi fick till middag. Det späckas med vitlök och rosmarin, läggs i ugnsplåt med kant tillsammans med lök och morötter. Efter tre timmar i ugnen har man världen saftigaste kött – och det smakar inte alls som lammköttet hemma i Sverige! Av skyn som blir får man en underbar sås om man tillsätter lite rött vin och lite mer kryddor.

Dum som jag var tog jag inte något kort på lammelåret, utan jag kom på mig när det redan av uppskuret. Håll till godo med en framgooglad bild!

Och ja, det är STOR skillnad på svenskt och norskt lammkött. Så är det bara.

Andra kanske också bloggar om , , ,


vänner och vänskap

Jag har alldeles för mycket tid att slå ihjäl på dagarna, och jag vet inte hur ofta jag önskar att situationen var annorlunda. Men det är ofta.

Något som jag kan fundera över ibland är att det inte alltid är så lätt att träffa nya vänner när man blivit ”vuxen”, men jag har haft den stora lyckan att faktiskt hitta både en och annan som kommit att bli riktigt goda vänner. Internet är en guldgruva.

Just nu tänker jag på en speciell person, och du vet vem du är. Utan dig hade dagarna innehållit klart färre leenden.

Andra bloggare kanske också skriver om , , , ,


jag kan sticka, jag är inte rädd

Jag har handarbetat sedan jag var liten. Så här i efterhand har jag undrat om min mamma/mormor/farmor verkligen kunnat uppskatta alla virkade, broderade och på annat sätt egenhändigt framkallade verk. Men de har alltid verkat glada, och de har alla tre handarbetat och vetat vilket jobb som legat bakom. Jag har broderat komplicerade korsstygnstavlor, jag har sytt och handbroderat en dopklänning i textilslöjden, jag har virkat en myriad av dukar och tallriksmellanlägg, spetsar och fönsterlöpare. Idag syr jag ganska komplicerade lapptäcken när jag sätter den sidan till, både babytäcken och fullstora dubbelsängstäcken. Jag har ett långtidsprojekt där jag handsyr ganska små sexkanter till ett dubbelsängsöverkast, och räknar med att behöva drygt 4000 stycken, och ibland virkar jag lite på en pläd i angora som jag ritat mönstret till själv.

Men jag kan inte sticka. Jag har aldrig kunnat sticka.

Någon gång i mina tidigare tonår bestämde jag mig för att bemästra även stickkonsten, för så svårt borde det väl ändå inte vara. Mamma sponsrade glatt med garn och peppade mig till tusan, för hon har alltid stickat mycket och kan skapa de mest fantastiska kreationer. Jag började glatt med tröjan, bakstycket närmare bestämt, och hade väldigt roligt med stickorna under någon vecka. Allt eftersom det började växa fram något blev jag mer och mer tveksam till vad det egentligen var jag skapade, och jag insåg ganska snart att något var fel. När jag synade mitt bakstycke insåg jag att jag på något sätt hade uppfunnit maskor som inte fanns, och att mitt bakstycke hade passat bättre som klädsel på en varningstriangel än på en människa.  Jag har ingen aning om hur många maskor jag hade lyckats lägga till, men både jag och mamma skrattade så vi grät, och sedan kastade jag alltihop i soporna.

Och självklart har den här storyn ett ”men”, och här kommer det.

För några veckor sedan var vi hos de vänner vi åt middag hos igår, och hon hade stickat en så läcker mössa till en av sina grabbar, en så kallad ”Åremössa”.

Bilden kommer från bloggen Maskinstickat

Jag blev helfrälst! Bara en kort tid senare hade hon stickat en underbart petrolfärgad mössa och halsduk till mig, och det är nog den skönaste mössa jag någonsin haft. Det tog cirka 0.3 minuter så säger O att han vill ha en han också, och A var inte sen med att fälla samma kommentar.

Igår var det jag som travade iväg till garnaffären, grabbarna valde varsitt garnnystan och min väninna hade en ängels tålamod med mig när jag för första gången på säkert 15 år la upp maskor och stickade en avig, en rät. Det gick inte fort, det kan jag lova. Nu är det upp till bevis. Jag kan sticka, jag är inte rädd!

(Och för er som undrar, jag fuskade faktiskt med stickningen i textilslöjden. Jag avskydde det som pesten, ingenting blev bra utan bara krokigt, snett och vint och jag var livrädd att min svaga punkt skulle förstöra mitt betyg, så jag fick hjälp utifrån. Men jag avslöjar aldrig någonsin min brottspartner. )

Andra bloggare kanske också skriver om , ,


en fyraårig gourmet

Min väninna M har en son som är 7½ (klasskamrat till min A) Och en dotter, S,  som nyss fyllde fyra. M berättade idag över vår egenhändigt upplagda vietnamesiska Take Away-middag att hon brukar låta barnen ha önskemiddagar ibland. De får turas om, och jag såg genast för mitt stilla sinne en evinnerlig rad av plättar, tacos, köttbullar och fondue (som min tioåring är tokig i) passera revy i mitt huvud. Men M fortsatte berätta att ingen maträtt får återkomma, så har de valt köttbullar en gång får de inte välja det igen. I början hade det varit köttbullar, nudelsoppa, tacos och så vidare, men nu hade de kommit så långt att det började krävas fantasi.

Senast det var dags för fyraåriga S att önska middag hade hon kommit med följande önskemål:
– Helstekt kyckling i ugn med kokt potatis, grön sallad och rödvinssås.

Eh, okej.  Innan någon av mina ungar skulle ens tänka tanken att önska rödvinssås eller någon annan sås än den storgrabben O har uppfunnit själv. Men tanken var lite kul, och jag är lite sugen på att stjäla den och se vart vi hamnar jag och grabbarna. Men jag kunde inte låta bli att fråga S vad hon ville ha nästa gång den var hennes önskemiddag. Efter lite funderande kom svaret:
-Kött, kokt potatis, rödvinssås, gurka, fetaost och kidneybönor.

Så det så.


nattligt projekt för avreagering & bearbetning

Igår kväll fick jag ett samtal jag önskar att jag aldrig hade fått. Det som sas skakade om mig mer än jag trodde att någonting skulle göra, mest med tanke på vad det handlade om och från vem det kom eftersom det kom från någon som kommit att betyda otroligt mycket för mig. När telefonsamtalet var över visste jag inte vad jag skulle ta mig till mellan tårarna. Till sist blev det här resultatet:

Bilden är klickbar för den som vill läsa orden närmare

Just nu hoppas jag på ett nytt telefonsamtal, nu när vi båda sovit på saken. Kanske idag, kanske i morgon – när personen i fråga är redo, Om h*n blir redo. Jag hoppas på en möjlighet att gå vidare, att läka såren och försöka hitta tillit och vänskap igen. Men jag kan inte ta första steget till kontakt igen. Det kan jag bara inte.

Accept that all of us can be hurt, that all of us can and surely will at times fail.
Joyce Brothers

Forgiveness is the fragrance that the violet sheds on the heel that has crushed it.
Mark Twain


gåshudsvarning 45

Den här you tube-länken har jag snott rakt av från bloggen Tankar, tillstånd,tokerier och trevligheter, min väninnas blogg. Det krävdes en endaste liten lyssning så var jag tokfast. Det här är något av det bättre jag hört på länge.

Andra bloggare kanske också skriver om , , , , ,


likes and dislikes

Just nu tycker jag om:

  • Min handläggare på Trygg Hansa. Make till människa med tålamod får man leta efter.
  • Min handläggare på föräkringskassan (!!! Ja, jag tror knappt det är sant själv, faktiskt). Hon är en så empatisk, välvillig och hjärtlig människa att hon förtjänar en stor blombukett bara för att hon finns till.
  • Dell. De kunde hosta upp en minidator med HDMI-uttag så jag kan koppla datorn till TV:n.
  • Min anonyma MSN-polare (som jag aldrig träffat) som jag ska göra ett viktryck tillsammans med. Beach 2010, minsann!

Just nu tycker jag inte om:

  • Slarviga, eländiga läkare som inte gör sitt jobb? Ska jag verkligen vara tvungen att jaga dem för att få de intyg som krävs för att FK ska betala ut ersättning till mig?
  • Dell. Jag vill inte vänta på min nya laptop till i början av februari. Jag vill ha den NU.
  • Mig själv. Make till ostrukturerad, ofokuserad och obalanserad människa får man leta efter. Jag fattar knappt att mina celler orkar hålla fast vid varandra.
  • Dygnets 24 timmar. Den här veckan räcker de helt enkelt inte till. Jag vill ha minst 12 till per dygn. Bara för en endaste liten ynka vecka, please?

Andra bloggare kanske också skriver om , , , , , , , ,


om Gordon Ramsey hade satt rubrik på det här inlägget i ”Hells Kitchen”…

… hade det genast cencurerats till en väldig massa ”pip” av producenterna. Vilken shitty, shitty day. Kan en dag börja sämre än att man tappar sin älskade, rosa och lilamönstrade, 1½ år gamla Dell-laptop i golvet så att skärmen går sönder helt och hållet? JAG ÄR UTAN DATOR! Just nu är jag förpassad till sonens stationära dator, och även om båda sönerna är generösa och empatiska nog att utan problem låna sin stackars datorlösa mamma sina datorer så vill jag ha min tillbaka. Jag älskade den där datorn. *gråter en skvätt*.

Efter att ha pratat med Dell visade det sig att det kommer att kosta ca 5000:- att byta skärmen, och när jag frågade vad det skulle kosta att köpa en ny, ungefär likvärdig dator som den jag har nu/hade tills ha klantade sönder den svarade han ”mellan 5500-6000:-”. Det är ju inget snack om saken. Det enda som grämer mig är att det är två veckors leveranstid på deras laptops, och för mig som använder datorn så många gånger varje dag är det en hel evighet. Minst.

Via vår hemförsäkring har vi en drulleförsäkring som säkert kommer att ge oss en gnutta ersättning eftersom datorn ändå är (jag har så svårt att säga ”var”, det känns så slutgiltigt!) så pass ny. Visst, när självrisken är avdragen blir det kanske inte alltför mycket över, men allt är bättre än inget. Suck, suck, suck.

Ni har ingen glad bloggare idag, mina damer och herrar. Min enda lilla glädjestrimma just nu är att hårddisken verkar ha klarat sig, så jag (läs min man alt. en datafirma) kan rädda den i alla fall.

Men, så för en stund sedan fick jag ett telefonsamtal från en väninna. När jag beklagade mig över mig datorlöshet och  hon hörde förtvivlan i min röst frågade hon om jag inte kunde koppla ihop datorn med min TV som jag har gjort förut och därigenom kringgå den trasiga skärmen. Och banne mig, det fungerade! Jag har aldrig prisat en HDMI-kabel som då. Och min väninna, hon ska få en flaska fint, rött vin minsann. Jag måste fortfarande köpa en ny laptop, men nu är jag inte helt utan under leveranstiden, och jag måste inte kasta mig ut och köpa någon på direkten utan jag kan fundera lite och konferera med min man vad som är det bästa alternativet för oss. Tack och lov.

Andra bloggare kanske också skriver om , , , , , , , , ,


när man minst anar det…

… kan man möta en människa som får en att le.

Någon som man inte kände tidigare, men som det klickar med väldigt fort.

Någon där samtalsämnena inte tar slut och där även en stunds tystnad känns bekväm.

Någon som man möter på ett kanske okonventionellt sätt men där det inte spelar någon som helst roll.

Någon som får en att tänka annorlunda, i andra banor.

Någon som får en att skratta.

Någon som får en att se på sig själv med nya ögon.

Någon som får en att se de positiva sidorna hos sig själv som man kanske glömt bort eller bara skuffat undan ett tag.

Någon som får en att känna sig avslappnad.

Någon som får att känna att det finns människor man inte mött, som man kanske kommer att möta, som kan bli rikta, äkta vänner.

Någon som man får känslan av att den personen kommer att finnas i ens liv under en lång tid.

Någon som verkligen är äkta, genuin, ärlig och sig själv.

Någon som avväpnar, ser igenom masker och som ser den sanna människan.

Någon som ser mig som jag är.