”Jag vill inte åka hem!”

A, han den yngre sonen, har med all önskvärd tydlighet deklarerat att han minsann inte alls tänker åka hem i morgon. Too bad – ungen har inget val.

I morgon förmiddag går tåget hemåt, och även jag känner väl att någon dag till hade varit helt okej. Men för grabbarna väntar skolan och det är dags för vardag igen.

Och i morgon, 8/3, är det precis en månad tills min man kommer hem på leave. Shit vad jag längtar!


… och de godaste ”lammelåren”!

Jag gjorde världens miss som inte fotade det fantastiskt goda lammlåret som vi fick till middag. Det späckas med vitlök och rosmarin, läggs i ugnsplåt med kant tillsammans med lök och morötter. Efter tre timmar i ugnen har man världen saftigaste kött – och det smakar inte alls som lammköttet hemma i Sverige! Av skyn som blir får man en underbar sås om man tillsätter lite rött vin och lite mer kryddor.

Dum som jag var tog jag inte något kort på lammelåret, utan jag kom på mig när det redan av uppskuret. Håll till godo med en framgooglad bild!

Och ja, det är STOR skillnad på svenskt och norskt lammkött. Så är det bara.

Andra kanske också bloggar om , , ,


vänner och vänskap

Jag har alldeles för mycket tid att slå ihjäl på dagarna, och jag vet inte hur ofta jag önskar att situationen var annorlunda. Men det är ofta.

Något som jag kan fundera över ibland är att det inte alltid är så lätt att träffa nya vänner när man blivit ”vuxen”, men jag har haft den stora lyckan att faktiskt hitta både en och annan som kommit att bli riktigt goda vänner. Internet är en guldgruva.

Just nu tänker jag på en speciell person, och du vet vem du är. Utan dig hade dagarna innehållit klart färre leenden.

Andra bloggare kanske också skriver om , , , ,


jag kan sticka, jag är inte rädd

Jag har handarbetat sedan jag var liten. Så här i efterhand har jag undrat om min mamma/mormor/farmor verkligen kunnat uppskatta alla virkade, broderade och på annat sätt egenhändigt framkallade verk. Men de har alltid verkat glada, och de har alla tre handarbetat och vetat vilket jobb som legat bakom. Jag har broderat komplicerade korsstygnstavlor, jag har sytt och handbroderat en dopklänning i textilslöjden, jag har virkat en myriad av dukar och tallriksmellanlägg, spetsar och fönsterlöpare. Idag syr jag ganska komplicerade lapptäcken när jag sätter den sidan till, både babytäcken och fullstora dubbelsängstäcken. Jag har ett långtidsprojekt där jag handsyr ganska små sexkanter till ett dubbelsängsöverkast, och räknar med att behöva drygt 4000 stycken, och ibland virkar jag lite på en pläd i angora som jag ritat mönstret till själv.

Men jag kan inte sticka. Jag har aldrig kunnat sticka.

Någon gång i mina tidigare tonår bestämde jag mig för att bemästra även stickkonsten, för så svårt borde det väl ändå inte vara. Mamma sponsrade glatt med garn och peppade mig till tusan, för hon har alltid stickat mycket och kan skapa de mest fantastiska kreationer. Jag började glatt med tröjan, bakstycket närmare bestämt, och hade väldigt roligt med stickorna under någon vecka. Allt eftersom det började växa fram något blev jag mer och mer tveksam till vad det egentligen var jag skapade, och jag insåg ganska snart att något var fel. När jag synade mitt bakstycke insåg jag att jag på något sätt hade uppfunnit maskor som inte fanns, och att mitt bakstycke hade passat bättre som klädsel på en varningstriangel än på en människa.  Jag har ingen aning om hur många maskor jag hade lyckats lägga till, men både jag och mamma skrattade så vi grät, och sedan kastade jag alltihop i soporna.

Och självklart har den här storyn ett ”men”, och här kommer det.

För några veckor sedan var vi hos de vänner vi åt middag hos igår, och hon hade stickat en så läcker mössa till en av sina grabbar, en så kallad ”Åremössa”.

Bilden kommer från bloggen Maskinstickat

Jag blev helfrälst! Bara en kort tid senare hade hon stickat en underbart petrolfärgad mössa och halsduk till mig, och det är nog den skönaste mössa jag någonsin haft. Det tog cirka 0.3 minuter så säger O att han vill ha en han också, och A var inte sen med att fälla samma kommentar.

Igår var det jag som travade iväg till garnaffären, grabbarna valde varsitt garnnystan och min väninna hade en ängels tålamod med mig när jag för första gången på säkert 15 år la upp maskor och stickade en avig, en rät. Det gick inte fort, det kan jag lova. Nu är det upp till bevis. Jag kan sticka, jag är inte rädd!

(Och för er som undrar, jag fuskade faktiskt med stickningen i textilslöjden. Jag avskydde det som pesten, ingenting blev bra utan bara krokigt, snett och vint och jag var livrädd att min svaga punkt skulle förstöra mitt betyg, så jag fick hjälp utifrån. Men jag avslöjar aldrig någonsin min brottspartner. )

Andra bloggare kanske också skriver om , ,


en fyraårig gourmet

Min väninna M har en son som är 7½ (klasskamrat till min A) Och en dotter, S,  som nyss fyllde fyra. M berättade idag över vår egenhändigt upplagda vietnamesiska Take Away-middag att hon brukar låta barnen ha önskemiddagar ibland. De får turas om, och jag såg genast för mitt stilla sinne en evinnerlig rad av plättar, tacos, köttbullar och fondue (som min tioåring är tokig i) passera revy i mitt huvud. Men M fortsatte berätta att ingen maträtt får återkomma, så har de valt köttbullar en gång får de inte välja det igen. I början hade det varit köttbullar, nudelsoppa, tacos och så vidare, men nu hade de kommit så långt att det började krävas fantasi.

Senast det var dags för fyraåriga S att önska middag hade hon kommit med följande önskemål:
– Helstekt kyckling i ugn med kokt potatis, grön sallad och rödvinssås.

Eh, okej.  Innan någon av mina ungar skulle ens tänka tanken att önska rödvinssås eller någon annan sås än den storgrabben O har uppfunnit själv. Men tanken var lite kul, och jag är lite sugen på att stjäla den och se vart vi hamnar jag och grabbarna. Men jag kunde inte låta bli att fråga S vad hon ville ha nästa gång den var hennes önskemiddag. Efter lite funderande kom svaret:
-Kött, kokt potatis, rödvinssås, gurka, fetaost och kidneybönor.

Så det så.


nattligt projekt för avreagering & bearbetning

Igår kväll fick jag ett samtal jag önskar att jag aldrig hade fått. Det som sas skakade om mig mer än jag trodde att någonting skulle göra, mest med tanke på vad det handlade om och från vem det kom eftersom det kom från någon som kommit att betyda otroligt mycket för mig. När telefonsamtalet var över visste jag inte vad jag skulle ta mig till mellan tårarna. Till sist blev det här resultatet:

Bilden är klickbar för den som vill läsa orden närmare

Just nu hoppas jag på ett nytt telefonsamtal, nu när vi båda sovit på saken. Kanske idag, kanske i morgon – när personen i fråga är redo, Om h*n blir redo. Jag hoppas på en möjlighet att gå vidare, att läka såren och försöka hitta tillit och vänskap igen. Men jag kan inte ta första steget till kontakt igen. Det kan jag bara inte.

Accept that all of us can be hurt, that all of us can and surely will at times fail.
Joyce Brothers

Forgiveness is the fragrance that the violet sheds on the heel that has crushed it.
Mark Twain


gåshudsvarning 45

Den här you tube-länken har jag snott rakt av från bloggen Tankar, tillstånd,tokerier och trevligheter, min väninnas blogg. Det krävdes en endaste liten lyssning så var jag tokfast. Det här är något av det bättre jag hört på länge.

Andra bloggare kanske också skriver om , , , , ,