Från det ena till det andra till det tredje

I julklapp gav vi äldsta sonen en make over av hans rum. Det skulle förvandlas från ett pojkrum med loftsäng och vita väggar till något coolare, mer tonårsaktigt. Sagt och gjort: väggar målades, tapeter sattes upp, ny säng ställdes dit, stort skrivbord monterades, garderoben byttes ut mot en byrå och vi rensade ordentligt bland hans saker. För att komplettera bestämde vi oss för att byta ut hans bokhylla mot de två bokhyllor jag hade i sovrummet, helt enkelt för att det blev mer enhetligt.

Så, vad göra av den snygga, fyrkantiga bokhyllan som Oliver inte behövde längre? Jo, in i Adrians rum, förstås. Detta ledde till att garderoben behövde flyttas, att hans väggfasta hyllor fick skruvas ner och till sist rensade vi ordentligt bland hans saker.

Vad var då kvar? Jo, mitt syrum, i småbitar spridda över hela övervåningen. Utan hyllor fanns det noll plats för allt man behöver ha när man ska sy (och det är mycket minsann) så det har varit ett enda kaos. Idag har vi äntligen fått upp nya hyllor, eller nya och nya – De vi skruvade ner från Adrians vägg – och här kommer det oundvikliga ”men”-et: hyllorna är mindre än de två bokhyllor jag tidigare hade fulla med saker.

Alltså. Det är fortfarande ingen riktig ordning i syrummet även om det börjar ta sig en aning, men det lär ta ett par dagar till innan jag kan sätta igång och sy i lugn och ro. Och även i det rummet behöver det rensas. Suck.

Det är som att det är omöjligt att projekta i ett rum utan att det ska sprida sig till fler och fler rum. Nu pratar jag och maken om att måla och tapetsera vardagsrummet – och jag tackar min lyckliga stjärna för att köket är klart och hallen nästan klar.


Postaday2011?

Hmm… Jag är väldigt bra på det här med att ta mig vatten över huvudet, och i just den här utmaningen, att skriv ett inlägg om dagen under hela året, känns det precis som om jag är dyngsur ända upp till knoppen. Jag vill inte posta nonsensinlägg utan vill att det ska finnas en tanke bakom det jag skriver, men just nu vete katten hur jag ska få ihop det. Det känns bara som om jag inte har något att säga.

Jag är bra på att ta mig vatten över huvudet. Jag älskar att starta projekt, gärna med väldigt lite tid på mig att fullfölja dem, och när jag inte lyckas tar jag det ganska hårt. Trots att jag inte borde, jag har ju själv satt mig i en snudd på omöjlig sits. Hopplösa jag. Eftersom jag inte mår bra av stress borde jag inte göra så här, men hur ändrar man ett snart 34 år gammalt beteende och något som är en stor del av ens personlighet? När jag gör något kastar jag mig gärna huvudstupa in i det och kan ha svårt att släppa tanken på projektet även när jag inte sysslar med det.

Det här kan onekligen vara något att fundera över och att jobba på, vilket jag till viss del redan gör, men jag tänker inte ge upp projektet postaday2011 redan den 19:e januari. Så lågt tänker jag inte sjunka.