En dag…

… skulle jag vilja vara ägare till en sån här liten rackare. Jag räknar med att det lär dröja – det tar tid att övertala en make som tycker att en hund ska vara stor och inte någon liten fjant, men  jag vill ha just en liten fjant! Papillonen har så många fina kvalitéer och vem smälter inte över en sån här bild?


Hade inte tänkt skriva något idag

Kort och gott för att jag har inget att säga, egentligen. Hela dagen har varit en sån där dag då man bara längtar efter att få ta på sig nattlinnet och gå och lägga sig, titta på någon dålig serie och somna framför sovrums-TV:n. Dagen har varit mörk. Inte ens träningen med Dexter har känts kul trots att han gör framsteg. Jag har börjat alldeles för sent med att träna honom så jag får äta upp det nu. I vanliga fall tycker jag det är kul eftersom jag ganska snabbt ser framsteg, men idag blev jag bara irriterad när han inte gjorde som jag ville. Jag gav upp väldigt snabbt för att inte mina dåliga vibbar skulle smitta av sig på honom. Det känns som om kidsen har kivats mer än vanligt med varandra, men det kanske bara var min inställning som skapade den upplevelsen. Jag har bitit mig i tungan många gånger och gått ut ur rummet minst lika många gånger för att undvika att bli irriterad och lägga mig i det som de är fullt kapabla att reda ut själva. En sån här dag önskar jag att min man vore hemma och kunde fungera som buffert. Samtidigt vet jag att han efter sommaren försvinner nio månader, och då får jag än en gång vara buffertlös.

Mer gnäll kommer här: Mycket som i vanliga fall hade varit roligt känns som måsten, och jag hoppas det gått över till i morgon. Jag ska baka en tårta till min man som kommer hem i morgon kväll och jag har också lovat att baka några rulltårtor till den stora karatetävlingen ungarnas klubb anordnar. Det kommer över 200 karateutövare, så visst behövs det fika. Trots att jag verkligen vill bidra och hjälpa till, trots att jag inte behöver baka förrän i slutet av nästa vecka så känns det just nu som ett gissel. Jag hatar såna här dagar! Såna här svarta dagar så även saker som ligger ett tag i framtiden känns skitjobbiga och stjäl onödig energi. Visst, jag har sovit väldigt dåligt i natt och jag tror jag räknade till tio gånger som jag vaknade, men jag har inte sovit så dåligt att jag förtjänar det här mörkret.

Nu väntar jag bara på ett telefonsamtal från min man, sedan blir det tack och godnatt. Om inte morgondagen blir ljusare får jag fnatt. Och just det, jag glömde att nämna irritationsmoment tjugoelva: det snöar igen.

(Ooops, jag hade visst ett och annat att säga ändå.)


Dexter vs. Paglarenarna

Det är äntligen lite varmare så jag tog med mig hunden, skjutsade barnen till skolan och åkte till Pagla för att låta ysterbollen till hund får springa lite lös. Vi hade hunnit en bit innan jag märker att Dexter är ovanligt långt efter mig, han brukar sätta en ära i att alltid vara längst fram och titta förnärmat på mig när jag inte är lika snabb som honom. När jag vänder mig om ser jag att hunden står blickstill och med varenda muskel på helspänn – och bara ett tiotal meter bort, inne i skogen, står ett helt gäng renar.

Så fort jag ropade på Dex satte han givetvis av – åt helt fel riktning. Utforska renar eller komma när matte ropar, valet var visst inte vidare svårt. Jag hann tänka många svordomar och såg framför mig en heldag i Pagla, letandes min hund, men det hände något för lika fort som han dragit kom han tillbaka hur lycklig som helst. Han verkade inte ett dugg rädd, bara precis lika sprattlig som vanligt. Men hunden fick finna sig i att morgonpromenaden i det fria var slut och att det var dags att hoppa in i bilen och åka hem.
Det tar nog ett tag innan jag åker till Pagla igen.

Andra bloggare kanske också skriver om , , ,


gåshudsvarning 45

Robbie och jag går way back. Hans förra skiva var jag ganska besviken på, men man överger ju inte sin hund bara för att den trotsar ihland, inte sina respektive för att de ibland vägrar att inse att man har rätt även när man har fel eller sina vänner när man blir besviken eller rentav sviken. Och jag överger inte Robbie. Den här skivan är verkligen bättre.

Jag vet, videon är astrist, men strunta i den och njut av musiken istället. Jag bjuter på en snygg bild av honom nedan istället som lite ögongodis.

Andra bloggare kanske också skriver om , , , ,


någon som vill ha en hund?

Okej, hundskrället är billigt just nu.

Det började i förrgår. Middagen hade blivit försenad och skulle serveras precis lagom till ungarnas favoritprogram på TV. Jag sa att det var okej om de åt middag framför TV:n, och när jag håller på att lägga upp mat till mig själv och till O kommer A in för att hämta ett glas att dricka ur. 20 sekunder senare hör jag ett illvrål:

– Mamma! Min lax är borta!

När jag kommer in i vardagsrummet slinker Dexter undan och ser så där lagom skyldig ut samtidigt som han slickar sig om munnen på ett mycket diskret sätt. Jag muttrar, men är glad över att det var benfria laxbitar samtidigt som jag undrar om hundeländet kommer att bli dålig i magen av all färsk ingefära jag har i såsen.

Idag fortsatte Dex sina eskapader. Det har äntligen blivit lite varmare här uppe i norr, och efter att ha lämnat barnen tog jag med honom ut i skogen. Vi gick en ganska lång sväng, Dexter hoppade i snön, rullade sig, sprang efter snöbollar (både riktiga och inbillade) och betedde sig precis som en riktigt ointelligent beardis ska när den är riktigt lycklig. När vi kom hem hoppade jag in i duschen, och när jag kom ut en stund senare hittar jag en dyngsur hund, utsträckt på min renbäddade säng. Hundf*n har ALDRIG varit i sängen förut, och jag kan inte för mitt liv förstå varför han prompt skulle upp dit just då. Det var bara att riva bort sängkläderna igen och köra in dem i tvättmaskinen en gång till. Efter att med all önskvärd tydlighet ha visat Dexter vad som är min säng och vad som är hans säng, förstås.

Efter lunch skulle jag åka in till stan och handla lite, och vad möts jag av när jag kommer ner? Jo, en beardis som sover gott i skinnfåtöljen. Där han inte heller får vara, och aldrig har varit sedan första gången han kom hem till oss när han var ca 4 månader och inte visste bättre. Vad har det flugit i honom? Han är i och för sig ett år och åtta månder, så visst kan det vara någon fas av tonårstrots, men i så fall kommer han att stöta på tufft motstånd. Och om han hoppar upp i min säng igen blir det nog hundragu av honom.

– Fast jag är ganska söt även när jag är stygg. Eller hur?

Jodu, så där lagom om du frågar din matte.

Andra bloggare kanske också skriver om , ,


boken om marley – upp som en sol, ner som en pannkaka

Jag älskade verkligen boken om Marley. I början kände jag igen mig så mycket, jag har haft två egna labradorer och mina föräldrar har haft labrador när jag växte upp och min mormor har haft labbe även hon. Början av boken gav mig många skratt, det var så mycket som stämde med min första labbe, Nelson. Hur den starka svansen kunde vispa ner allt från ett bord när han var lycklig. Hur både han och Marley gärna tog tag i toalettrullen och långsamt drog den genom toalettdörren för att sedan i ren och skär lycka dra den genom hela huset och göra småflis av allt papper. Många gånger skrattade jag högt när jag kände igen hyss som jag själv upplevt tillsammans med Nelson eller Vilja, labben som kom in i vårt liv några år senare och som också tyvärr fick mig att inse att jag är pälsdjursallergiker.

Jag kände igen så mycket. Jag älskade verkligen de två första tredjedelarna av boken, men sedan kände jag att den började tappa både i fart, intresse och innehåll. Den sista biten läste jag nog mest bara för att läsa boken färdigt, men den gav mig ingenting. Mot slutet var jag mest arg på hur Marley behandlades, men jag kan samtidigt förstå hur svårt det är att skiljas från en älskad familjemedlem. För en hund blir en familjemedlem. Inte tu tal om saken.

Boken får en svag trea i betyg på en skala från ett till fem. Och det för alla skratt den gav mig i början. Det är lite som om man lyssnar på en kör som sjunger. Hur vackert de än sjunger hela stycket, om de sista tonerna är falska känns hela stycket förstört. Lite så känns det med boken om Marley.

Om jag inte var allergisk mot labradorer hade jag velat ha ett helt gäng. Båda de labbar jag har haft har varit svarta, och jag har i många år fantiserat om en gul. Dessvärre är det här en av de hundraser jag reagerar allra mest på, så det är inte att tänka på. Jag skattar mig dock otroligt lycklig som kan få njuta av en av de hundraser jag tål, och varje morgon när Dexter och Sonja (som vi funderar på att döpa om eftersom det verkar som om hon blir kvar här) hälsar mig godmorgon inser jag att jag har haft världens tur som har just de två hundarna i mitt liv. Deras perhundligheter (det känns löjligt att skriva personligheter) är helt olika, och det kanske är därför jag tycker så mycket om dem. Dexter har ju haft ett helt år på sig att stjäla sitt hjärta, men Sonja hon lyckas ta en liten bit av det hon också varje dag. Jag blir bara mer och mer kär i henne för varje dag som går. Det ska mycket till innan vi inte kommer att ha beardisar i vår familj.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


inbrottsförsök

Eftersom min man är ledig från sin utbildning den här veckan har han tagit barnen till skolan varje morgon så jag ska få sova lite extra. En morgon glömde han att öppna dörren till vårt sovrum, och hundarna vill väldigt gärna vara där. Efter en stund började Sonja försöka bryta sig in. Hon knuffade på dörren, hon måste ha bonkat huvudet mot den, hoppat upp mot den och förde ett rackarns liv. Och mitt i allt detta trodde Dexter att det här var en ny, rolig lek, så han satte igång med precis samma sak. Behöver jag säga att det inte gick att sova längre? Det var ett rejält oljud som vovvarna lyckades åstadkomma vill jag lova. Jag klev upp och släppte in dem till deras stora lycka, och de gick genast fram till balkongdörren och krävde att även den dörren skulle öppnas så de kunde gå ut och lägga sig där. Det var bara att göra dem till viljes och sedan krypa ner i den varma, sköna sängen igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,