Från det ena till det andra till det tredje

I julklapp gav vi äldsta sonen en make over av hans rum. Det skulle förvandlas från ett pojkrum med loftsäng och vita väggar till något coolare, mer tonårsaktigt. Sagt och gjort: väggar målades, tapeter sattes upp, ny säng ställdes dit, stort skrivbord monterades, garderoben byttes ut mot en byrå och vi rensade ordentligt bland hans saker. För att komplettera bestämde vi oss för att byta ut hans bokhylla mot de två bokhyllor jag hade i sovrummet, helt enkelt för att det blev mer enhetligt.

Så, vad göra av den snygga, fyrkantiga bokhyllan som Oliver inte behövde längre? Jo, in i Adrians rum, förstås. Detta ledde till att garderoben behövde flyttas, att hans väggfasta hyllor fick skruvas ner och till sist rensade vi ordentligt bland hans saker.

Vad var då kvar? Jo, mitt syrum, i småbitar spridda över hela övervåningen. Utan hyllor fanns det noll plats för allt man behöver ha när man ska sy (och det är mycket minsann) så det har varit ett enda kaos. Idag har vi äntligen fått upp nya hyllor, eller nya och nya – De vi skruvade ner från Adrians vägg – och här kommer det oundvikliga ”men”-et: hyllorna är mindre än de två bokhyllor jag tidigare hade fulla med saker.

Alltså. Det är fortfarande ingen riktig ordning i syrummet även om det börjar ta sig en aning, men det lär ta ett par dagar till innan jag kan sätta igång och sy i lugn och ro. Och även i det rummet behöver det rensas. Suck.

Det är som att det är omöjligt att projekta i ett rum utan att det ska sprida sig till fler och fler rum. Nu pratar jag och maken om att måla och tapetsera vardagsrummet – och jag tackar min lyckliga stjärna för att köket är klart och hallen nästan klar.


jag kan sticka, jag är inte rädd

Jag har handarbetat sedan jag var liten. Så här i efterhand har jag undrat om min mamma/mormor/farmor verkligen kunnat uppskatta alla virkade, broderade och på annat sätt egenhändigt framkallade verk. Men de har alltid verkat glada, och de har alla tre handarbetat och vetat vilket jobb som legat bakom. Jag har broderat komplicerade korsstygnstavlor, jag har sytt och handbroderat en dopklänning i textilslöjden, jag har virkat en myriad av dukar och tallriksmellanlägg, spetsar och fönsterlöpare. Idag syr jag ganska komplicerade lapptäcken när jag sätter den sidan till, både babytäcken och fullstora dubbelsängstäcken. Jag har ett långtidsprojekt där jag handsyr ganska små sexkanter till ett dubbelsängsöverkast, och räknar med att behöva drygt 4000 stycken, och ibland virkar jag lite på en pläd i angora som jag ritat mönstret till själv.

Men jag kan inte sticka. Jag har aldrig kunnat sticka.

Någon gång i mina tidigare tonår bestämde jag mig för att bemästra även stickkonsten, för så svårt borde det väl ändå inte vara. Mamma sponsrade glatt med garn och peppade mig till tusan, för hon har alltid stickat mycket och kan skapa de mest fantastiska kreationer. Jag började glatt med tröjan, bakstycket närmare bestämt, och hade väldigt roligt med stickorna under någon vecka. Allt eftersom det började växa fram något blev jag mer och mer tveksam till vad det egentligen var jag skapade, och jag insåg ganska snart att något var fel. När jag synade mitt bakstycke insåg jag att jag på något sätt hade uppfunnit maskor som inte fanns, och att mitt bakstycke hade passat bättre som klädsel på en varningstriangel än på en människa.  Jag har ingen aning om hur många maskor jag hade lyckats lägga till, men både jag och mamma skrattade så vi grät, och sedan kastade jag alltihop i soporna.

Och självklart har den här storyn ett ”men”, och här kommer det.

För några veckor sedan var vi hos de vänner vi åt middag hos igår, och hon hade stickat en så läcker mössa till en av sina grabbar, en så kallad ”Åremössa”.

Bilden kommer från bloggen Maskinstickat

Jag blev helfrälst! Bara en kort tid senare hade hon stickat en underbart petrolfärgad mössa och halsduk till mig, och det är nog den skönaste mössa jag någonsin haft. Det tog cirka 0.3 minuter så säger O att han vill ha en han också, och A var inte sen med att fälla samma kommentar.

Igår var det jag som travade iväg till garnaffären, grabbarna valde varsitt garnnystan och min väninna hade en ängels tålamod med mig när jag för första gången på säkert 15 år la upp maskor och stickade en avig, en rät. Det gick inte fort, det kan jag lova. Nu är det upp till bevis. Jag kan sticka, jag är inte rädd!

(Och för er som undrar, jag fuskade faktiskt med stickningen i textilslöjden. Jag avskydde det som pesten, ingenting blev bra utan bara krokigt, snett och vint och jag var livrädd att min svaga punkt skulle förstöra mitt betyg, så jag fick hjälp utifrån. Men jag avslöjar aldrig någonsin min brottspartner. )

Andra bloggare kanske också skriver om , ,


coolaste kommentaren

Jag och barnen åt middag hos vänner igår, och deras söner är ett år äldre än vår O samt jämgammal med vår A. När vi satte oss ner för att äta efterrätt och det tog lite tid för storkillarna att komma ner sa våra vänners sjuåring med en helt underbar logik:

-Mamma, alltså, vi äger ju inte det här huset. Det gör ju du och pappa. Då är ju jag liksom gäst här jag också och då borde jag väl få kunna börja ta efterrätt nu?

Vad gör man? Jo, tittar på lintotten med spjuvret som glittrar i ögonen och bara skrattar. Men jag förstår honom, för efterrätten var väldigt god.

Andra bloggare kanske också skriver om , ,, ,


om Gordon Ramsey hade satt rubrik på det här inlägget i ”Hells Kitchen”…

… hade det genast cencurerats till en väldig massa ”pip” av producenterna. Vilken shitty, shitty day. Kan en dag börja sämre än att man tappar sin älskade, rosa och lilamönstrade, 1½ år gamla Dell-laptop i golvet så att skärmen går sönder helt och hållet? JAG ÄR UTAN DATOR! Just nu är jag förpassad till sonens stationära dator, och även om båda sönerna är generösa och empatiska nog att utan problem låna sin stackars datorlösa mamma sina datorer så vill jag ha min tillbaka. Jag älskade den där datorn. *gråter en skvätt*.

Efter att ha pratat med Dell visade det sig att det kommer att kosta ca 5000:- att byta skärmen, och när jag frågade vad det skulle kosta att köpa en ny, ungefär likvärdig dator som den jag har nu/hade tills ha klantade sönder den svarade han ”mellan 5500-6000:-”. Det är ju inget snack om saken. Det enda som grämer mig är att det är två veckors leveranstid på deras laptops, och för mig som använder datorn så många gånger varje dag är det en hel evighet. Minst.

Via vår hemförsäkring har vi en drulleförsäkring som säkert kommer att ge oss en gnutta ersättning eftersom datorn ändå är (jag har så svårt att säga ”var”, det känns så slutgiltigt!) så pass ny. Visst, när självrisken är avdragen blir det kanske inte alltför mycket över, men allt är bättre än inget. Suck, suck, suck.

Ni har ingen glad bloggare idag, mina damer och herrar. Min enda lilla glädjestrimma just nu är att hårddisken verkar ha klarat sig, så jag (läs min man alt. en datafirma) kan rädda den i alla fall.

Men, så för en stund sedan fick jag ett telefonsamtal från en väninna. När jag beklagade mig över mig datorlöshet och  hon hörde förtvivlan i min röst frågade hon om jag inte kunde koppla ihop datorn med min TV som jag har gjort förut och därigenom kringgå den trasiga skärmen. Och banne mig, det fungerade! Jag har aldrig prisat en HDMI-kabel som då. Och min väninna, hon ska få en flaska fint, rött vin minsann. Jag måste fortfarande köpa en ny laptop, men nu är jag inte helt utan under leveranstiden, och jag måste inte kasta mig ut och köpa någon på direkten utan jag kan fundera lite och konferera med min man vad som är det bästa alternativet för oss. Tack och lov.

Andra bloggare kanske också skriver om , , , , , , , , ,


någon som vill ha en hund?

Okej, hundskrället är billigt just nu.

Det började i förrgår. Middagen hade blivit försenad och skulle serveras precis lagom till ungarnas favoritprogram på TV. Jag sa att det var okej om de åt middag framför TV:n, och när jag håller på att lägga upp mat till mig själv och till O kommer A in för att hämta ett glas att dricka ur. 20 sekunder senare hör jag ett illvrål:

– Mamma! Min lax är borta!

När jag kommer in i vardagsrummet slinker Dexter undan och ser så där lagom skyldig ut samtidigt som han slickar sig om munnen på ett mycket diskret sätt. Jag muttrar, men är glad över att det var benfria laxbitar samtidigt som jag undrar om hundeländet kommer att bli dålig i magen av all färsk ingefära jag har i såsen.

Idag fortsatte Dex sina eskapader. Det har äntligen blivit lite varmare här uppe i norr, och efter att ha lämnat barnen tog jag med honom ut i skogen. Vi gick en ganska lång sväng, Dexter hoppade i snön, rullade sig, sprang efter snöbollar (både riktiga och inbillade) och betedde sig precis som en riktigt ointelligent beardis ska när den är riktigt lycklig. När vi kom hem hoppade jag in i duschen, och när jag kom ut en stund senare hittar jag en dyngsur hund, utsträckt på min renbäddade säng. Hundf*n har ALDRIG varit i sängen förut, och jag kan inte för mitt liv förstå varför han prompt skulle upp dit just då. Det var bara att riva bort sängkläderna igen och köra in dem i tvättmaskinen en gång till. Efter att med all önskvärd tydlighet ha visat Dexter vad som är min säng och vad som är hans säng, förstås.

Efter lunch skulle jag åka in till stan och handla lite, och vad möts jag av när jag kommer ner? Jo, en beardis som sover gott i skinnfåtöljen. Där han inte heller får vara, och aldrig har varit sedan första gången han kom hem till oss när han var ca 4 månader och inte visste bättre. Vad har det flugit i honom? Han är i och för sig ett år och åtta månder, så visst kan det vara någon fas av tonårstrots, men i så fall kommer han att stöta på tufft motstånd. Och om han hoppar upp i min säng igen blir det nog hundragu av honom.

– Fast jag är ganska söt även när jag är stygg. Eller hur?

Jodu, så där lagom om du frågar din matte.

Andra bloggare kanske också skriver om , ,


nu är jag less!

Det är hur mysigt som helst med advent och med julhelgen. Jag älskar att se alla adventsstjärnor och adventsljusstakar i fönstren när jag går ut med hunden i kvällsmörkret, det ser så varmt och inbjudande ut. Några dagar före julafton kommer julgranen upp, och även om det är ett projekt att klä den eftersom jag har en ruskig massa saker som ska dit (men allt går i svart, vitt och silver) så tycker jag om skenet från den. Det känns hemtrevligt, juligt, varmt och ombonat.

Men nu är jag less. Redan på nyårsdagen börjar jag cirkla runt julgranen och fundera på när jag rimligtvis kan plocka ner den, få dammsuga av det glitter som lossnat från pumlorna under julhelgen när hunden slirat in i granen och få lite mer utrymme i vardagsrumet. Jag längtar efter det ljus som fönsterlamporna i köket ger i förhållande till mina nyinköpta adventsstjärnor på fot, och de ytterst få tomtar jag har satt upp i fjol känns passé. Jag har aldrig någonsin haft så här lite julpynt sedan äldsta sonen föddes. I år körde jag två överfulla flyttkartonger med julpynt och julgransdekorationer till kupan, och bara det var en befrielse. För första gången har vi bara en enda kartong med julsaker (om än en ganska stor kartong) samt katongen med granen att släpa upp och ner varje jul. Fast frågan är om vi inte borde investera i en ny plastgran till nästa år, för nu börjar den vi har sjunga på den absolut sista versen.Vi får se om den får ett nådeår till eller om den ryker.

Så, nu över till funderingarna. Hur snart kan jag plocka bort julpyntet utan att det blir för tidigt? Det brukar alltid börja klia i fingrarna på mig runt den tredje januari, så det kommer inte direkt som någon överraskning även om det bara är den andra idag. Jag ska försöka stå ut några dagar till för barnens skull, men på måndag sover kidsen borta och det finns en överhängande risk att de kommer hem till ett julfritt hem. När julen är bortstädad då känns det som om jag kan börja se fram emot våren, hur kallt det än är i januari och februari.


säsongens första

Underbart vackra, vita tulpaner. Årets första. Min man köpte dem åt mig utan att han visste om det.