Ljudboken har återuppstått hemma hos Tove

För cirka två år sedan lyssnade jag på väldigt mycket ljudböcker, det kunde avverkas tre i veckan ibland. Jag lyssnade när jag körde bil, när jag handarbetade och när jag gick långpromenader med Dexter. A whole lotta ljudbok blev det. Men sedan dog intresset. Jag fick svårt att fokusera, orkade inte hålla den röda tråden levande och ljudböckerna  blev liggande.

Tills nu. Jag hade fyra böcker att välja på (se tidigare inlägg någonstans längre ner) och valde Keplers ”Hypnotisören”. Boken är bra, uppläsaren är helt okej (en usel sådan får en ljudbok att dö en plågsam och ondskefull död) och jag trivs verkligen med ljudböcker igen. Även om det är för kallt för långpromenader med hunden.

Samtidigt finns känslan av att jag kanske kommer att ledsna igen, att den vackert mörkröda tråden försvinner i ett virrvarr av röda garnnystan. Kanske är känslan lite extra stark och oroande eftersom Kepler av och till bryter tidsaxeln, backar och tar dagen han redan berättat om ur en annan karaktärs upplevelser. Det är i och för sig ganska ovanligt (och lite trist) med helt raka tidsaxlar och sättet Kepler gör det på känns annorlunda. Hans sätt att redogöra för detaljer som annars hade kunnat vara tråkiga och bara utfyllnad blir spännande och intressanta. Och ett extra plus i kanten till författarparet för att polisen i dramat inte är halvalkoholist och allmänt nedgången som i så många andra deckare. Kanske är det här just vad som krävs för att jag ska kunna hålla den röda tråden, kanske är det just det som så småningom skapar garnnystanen. Jag vet inte. Men samtidigt känner jag en liten trygghet i att vara på det tionde kapitlet och fortfarande tycka att det är roligt. ”Hypnotisören” och dess känsla av fräschet i författartekniken kanske är precis vad jag behöver. Kanske blir ”Paganinikontraktet” nummer två i min omstart, och jag har hört att den ska vara bra enligt en bekant. Till och med ännu bättre än ”Hypnotisören”.

Men just nu fokuserar jag på att ta mig igenom den jag håller på med. Sedan får vi se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Kan inte välja!

Jag har fyra ljudböcker som väntar på mig och jag kan inte välja vilken jag ska börja med. Just nu hade en ljudbok suttit fint, då hade jag haft något att lyssna på när jag stickar så min sjal kanske hade blivit färdig någon gång.  Och ljudböckerna sitter där så fint. Alla fyra. Och väntar på att jag ska välja.

eller  eller

 

eller

 

Någon annan bloggare kanske också är sugen på tips om en ? Kanske hittar du mer information och/eller åsikter om författarna , , , eller om någon av deras ovan nämnda böcker , , via länkarna här.

 

(Just nu står det mellan Alvtegen och Boije av Gennäs. Spänningen är olidlig.)


jag får spunk!

Jag anser mig vara lite av en språkfascist och det finns få saker jag tycker så illa om som särskrivningar. Sorgligt nog upptäcker jag fler och fler särskrivningar runt omkring mig – i filmer, affärer, skyltar, ja lite överallt. Jag vet inte hur många gånger jag har bitit mig i tungan för att inte be någon butiksanställd plocka ner den horribla felstavade skylten och erbjuda mig att skriva om den korrekt.

Jag förstår att en viss del av skulden till att särskrivningarna har ökat är det engelska språkets utbredning. De har långt mycket färre sammansatta ord än vad vi har, och detta har nog viss påverkan på försämringen av det svenska språket.

Min äldsta son går i fyran och har haft det lite tufft med just stavning. Till honom har jag sagt att han kan använda följande regel som stämmer i många fall:Om

OM DET LÅTER SOM ETT ORD , SKRIV DET SOM ETT ORD

Nu har jag gnällt färdigt för ikväll.

Andra bloggare kanske också får spunk över


internet, dess fällor, faror och konsten att ledsna

Jag skulle inte skaffa Facebook, jag skaffade Facebook
Jag skulle inte bli beroende av Facebook, jag blev beroende av Facebook.

Som om det inte räcker med allt annat som är farligt här i världen, allt annat man kan bli beroende av och allt som kan stjäla så mycket av ens tid att annat blir lidande så blev det Facebook, i alla fall under ett par veckor. Nu ska jag avgifta mig – till den mån att FB bara får ta en viss mängd tid i anspråk och inte mer alls. Mina bloggar får inte bil lidande, mitt andra skönlitterära skrivande får inte bli lidande och… Ja, ingenting alls får bli lidande! Mitt liv ska tillbaka till det normala och FB ska vara ett komplement, en krydda, och ingenting annat. Tror jag. Jag vill inte ledsna på varken FB eller mina bloggar, och jag vill inte sluta skriva skönlitterärt.

Just nu är mitt skönlitterära skrivande lika flödande  som extra seg sirap. Jag sitter och stirrar på alla sidor jag skrivit, alla ord som finns där och som väntar på att bli omarbetade till något som är mer än bara stolpar och minnesbitar. Mer än dagboksanteckningar för att jag ska komma ihåg saker som jag vill ha i mitt minne, som jag vill ha nära. Som inte får glömmas bort eller på något sätt förstöras. Men  den form texten är nu är den nog till kanske hälften oläsbar för de som inte är insatta, de som inte vet vad som ligger bakom alltihop, under ytan. Och de är kanske två, tre människor här i världen som kan ta till sig det som står. Hur mycket jag än fokuserar på att skriva för byrålådan så vill jag kunna ge en bunt papper till vem som helst som känner mig, och att de ska förstå vad jag vill komma fram till. Jag måste sortera, rensa och skriva om. Men just nu har jag nog ledsnat. Det är inte FBs fel, det är bara mitt.

Det känns som om det inte bara är skrivandet som jag kommit från en del. Jag som tidigare har följt ett flertal bloggar varje dag och ännu fler löpande under veckan läser numera fyra. Två som jag kontrollerar notoriskt varje dag och två som jag tittar in till ett par gånger i veckan. En av de sistnämnda ligger just nu på lite paus eftersom författaren har alldeles för mycket på sin tallrik just nu. Jag går heller inte tillbaka till de bloggar jag läst tidigare, de lockar bara inte. Jag tittar in då och då på Fredrik Wass blogg på DN, kanske mest för att det rör mitt liv och det han skriver i mångt och mycket om handlar om det min man går igenom och upplever. Men det är inte ens varje vecka, bara någon gång ibland. Jag är egentligen inte förvånad över att jag både bloggar och läser bloggar i mindre utsträckning, jag har en tendens att göra saker i vågor.

Men, jag har bestämt mig för en sak. När jag kommer hem från Narvik ska livet återgå i sina normala rutiner. Allt som har strulat ska genast sluta strula – på beställning. Inga fler problem med bilen (som trots att vi haft den tre år i slutet av mars) bara den här månaden har kostat oss ca 5000:- på verkstad. Först en bagagelucka som inte ville öppnas alls (och det är ju lysande att behöva ta en långhårig hund in genom baksätet, framför allt när det/om det någonsin börjar bli lite värme och snön smälter), och sedan ett batteri som helt enkelt hade fått nog och inte alls ville vara med längre. Inte alls. Jag ogillar strul, och jag ogillar strul kring sånt jag inte förstår mig på extra mycket!  Jag förstår mig inte på bilar, t.ex. Det finns en anledning till att vi valde att köpa en väldigt ny bil och inte en begagnad. Försäkringskassan ska helt plötsligt förvandlas till en underbart tillmötesgående institution som utan minsta lilla problem mirakulöst får alla papper som min slarver till läkare inte skickar dem, de ska ge mig mina pengar på utsatt tid och allt ska bara fungera. Min trotspelle till unghund ska ha förvandlats till en lydig, lyhörd och otroligt väluppfostrad herre, bara så där över en natt. Och det här börjar på tisdag, den 9/3. Då är det förresten bara en månad kvar till min man kommer hem på sitt andra leave. Hela karusellen ska lugna ner sig och allt ska återgå till sitt normala, snudd på tråkiga jag. Jag kommer att ha massor av ork, tid och jag kommer att få saker gjorda – inte bara önska att jag får saker gjorda. Orealistiskt? Nää… Varför tror du det? Frågan är nog mest vad som är mest orealistiskt.

Men saker ska tillbaka i sina hjulspår. så är det bara.


tips till dig som INTE vill sova

Läs ”Ketchupmamman – Saker jag inte vågat berätta för BVC”.

Jag sov väldigt få timmar natten till igår och tänkte att jag skulle slumra en stund på eftermiddagen istället. En bok brukar i vanliga fall få mig att slappna av väldigt bra, och eftersom min yantramatta har precis samma effekt tänkte jag att det måste vara en ypperlig kombination. Det hade det säkert varit om inte boken fått mig att skratta så att jag grät och så att piggarna på yantramattan gjorde alldeles för ont i huden på ryggen. Alltså, jag har inte läst en roligare bok på år och dag. Jag visste att hennes blogg är helt underbart underhållande, men boken, den är nästan snäppet bättre. Hur nu det är möjligt.

Än så länge har jag gett bort en bok till en väninna och behållit en för mig själv. Näst på tur står min väninna i Italien som bara MÅSTE få ett exemplar, och jag kan definitivt tänka mig en och annan som behöver den här boken i födelsedagspresent ett år. Om handeln utser årets julklapp utser jag årets födelsedagspresent till alla blivande, ickeblivande eller varande mammor där ute.  Och pappor.

(Nej, det här är inte ett reklaminlägg. Jag ÄLSKAR verkligen boken så här mycket!)

Andra bloggare kanske också skriver om , , , ,


timotej

När han slöt ögonen kunde han bli vem han ville. Bara genom att blunda, låta musklerna i kroppen slappna av och tankarna flöda fritt kunde han förändra hela sin livssituation och sitt väsen. Han kunde leva på en söderhavsö, bli en framgångsrik politiker eller rent av USA:s president. I fantasin finns inga hinder. Samtidigt spelade det ingen roll, det fanns bara en plats som han ville vara på. När han blundade såg han ett hus framför sig. Det var hans hus, en alldeles vanlig villa i ett alldeles vanligt villakvarter. Vid de gula husväggarna växte det vita och gula rosor i välskötta rabatter. Gräsmattan var tät och vackert grön, och skuggades av ett stort jasminträd som spred en ljuvlig doft omkring sig. Han hörde skratt någonstans i närheten, det lät som om det kom från baksidan av huset. Han log för sig själv och visste med ens att de var hans barn som lekte. Emma och Adam. Det lät som om de spelade fotboll där bakom, och Adam hade visst precis gjort mål. Hans glädjeskrik ackompanjerades av Emmas irriterande muttrande. Hon var väldigt tävlingsinriktad och hade svårt att acceptera att hennes fyra minuter äldre tvillingbror var på väg att vinna över henne. Han tog ett par steg upp på grusinfarten, och när han närmade sig det gula husets ytterdörr som stod på glänt kände han doften av nybakade vetebullar som blandade sig med jasmindoften från trädet. Joanna bakade visst, hon älskade att baka. Hans leende blev bredare när han tänkte på Joanna och hur mycket han älskade henne. Hennes långa mörka hår som föll i mjuka vågor över axlarna. Hennes leende som alltid nådde hela vägen till ögonen och som gav honom en glimt av hennes själ varje gång. Hon var så vacker, så vänlig och intelligent. Han älskade henne så mycket.

Högljudda röster ryckte upp honom ur hans fantasi, och bubblan sprack. Helt plötsligt var allt utsuddat och villan, barnen och Joanna var inte kvar längre. Rösterna utanför dörren pockade på hans uppmärksamhet, men han vägrade att ge efter och slöt sina ögon hårdare samtidigt som han försökte slappna av för att kunna återvända till den enda plats där han ville vara. Sakta suddades rummets vita väggar ut, rösterna blev svagare och svagare, och snart stod han åter på grusgången utanför den gula villan. Solen sken, och han kunde återigen känna doften av jasmin och Joannas nybakade fikabröd. Rädd för att inte få stanna kvar så länge tog han de tre trappstegen upp på bron i ett kliv och gick in i hallen och vidare in i köket. Där stod hon, lika vacker som han mindes henne. Hon hade på sig ljusblå shorts och ett vitt linne. När hon vände sig mot honom såg han att hon hade lite mjöl på kinden, och han sträckte fram handen för att torka bort det. Hon skrattade och torkade händerna på handduken som hon hade slängt över axeln. Så fort hon lagade mat, bakade eller diskade hade hon en handduk där, det var en vanesak för henne. Hon brukade glömma att lämna den i köket när hon var färdig, och han kunde ibland hitta hennes kökshanddukar liggande i sovrummet eller badrummet. Hon var tankspridd, men otroligt vacker. Han lade armarna om henne där hon stod vid diskbänken och borrade in näsan i hennes långa mörka hår. Det doftade timotej. En underbar sommardoft som var så starkt förknippad med henne att han inte kunde tänka sig att hon skulle lukta på något annat sätt. En knackning fick honom nästan att tappa koncentrationen, men han bet sig envist fast i sin fantasivärld, kramade Joanna hårdare och njöt av värmen från hennes kropp och känslan av att stå där med henne i det ljusa köket under en vacker sommardag samtidigt som deras barn lekte på utsidan. Knackningen blev mer och mer enveten, och till sist blev han tvungen att släppa sin fantasi och återvända till verkligheten. Liggande på rygg i den hårda sängen kände han sig med ens ensam och övergiven. Allt var borta, inget av det han velat ha fanns kvar. Fantasin bleknade, och när han harklade sig för att be personen på andra sidan dörren att komma in bleknade även doften av Joannas timotejschampo och försvann.


boken om marley – upp som en sol, ner som en pannkaka

Jag älskade verkligen boken om Marley. I början kände jag igen mig så mycket, jag har haft två egna labradorer och mina föräldrar har haft labrador när jag växte upp och min mormor har haft labbe även hon. Början av boken gav mig många skratt, det var så mycket som stämde med min första labbe, Nelson. Hur den starka svansen kunde vispa ner allt från ett bord när han var lycklig. Hur både han och Marley gärna tog tag i toalettrullen och långsamt drog den genom toalettdörren för att sedan i ren och skär lycka dra den genom hela huset och göra småflis av allt papper. Många gånger skrattade jag högt när jag kände igen hyss som jag själv upplevt tillsammans med Nelson eller Vilja, labben som kom in i vårt liv några år senare och som också tyvärr fick mig att inse att jag är pälsdjursallergiker.

Jag kände igen så mycket. Jag älskade verkligen de två första tredjedelarna av boken, men sedan kände jag att den började tappa både i fart, intresse och innehåll. Den sista biten läste jag nog mest bara för att läsa boken färdigt, men den gav mig ingenting. Mot slutet var jag mest arg på hur Marley behandlades, men jag kan samtidigt förstå hur svårt det är att skiljas från en älskad familjemedlem. För en hund blir en familjemedlem. Inte tu tal om saken.

Boken får en svag trea i betyg på en skala från ett till fem. Och det för alla skratt den gav mig i början. Det är lite som om man lyssnar på en kör som sjunger. Hur vackert de än sjunger hela stycket, om de sista tonerna är falska känns hela stycket förstört. Lite så känns det med boken om Marley.

Om jag inte var allergisk mot labradorer hade jag velat ha ett helt gäng. Båda de labbar jag har haft har varit svarta, och jag har i många år fantiserat om en gul. Dessvärre är det här en av de hundraser jag reagerar allra mest på, så det är inte att tänka på. Jag skattar mig dock otroligt lycklig som kan få njuta av en av de hundraser jag tål, och varje morgon när Dexter och Sonja (som vi funderar på att döpa om eftersom det verkar som om hon blir kvar här) hälsar mig godmorgon inser jag att jag har haft världens tur som har just de två hundarna i mitt liv. Deras perhundligheter (det känns löjligt att skriva personligheter) är helt olika, och det kanske är därför jag tycker så mycket om dem. Dexter har ju haft ett helt år på sig att stjäla sitt hjärta, men Sonja hon lyckas ta en liten bit av det hon också varje dag. Jag blir bara mer och mer kär i henne för varje dag som går. Det ska mycket till innan vi inte kommer att ha beardisar i vår familj.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,