it’s my own fault

Ryggen har strulat av och till i snart ett år nu, och jag vet att det är mitt eget fel till väldigt stor del. So… How come?

Efter min ryggoperation gick jag ner väldigt mycket i vikt. Efter att ha legat stilla och knaprat morfin i hundra år kunde jag plötsligt röra på mig och kilona rasade. För första gången på många, många, många år var jag så nöjd med hur jag såg ut, hur jag mådde och att äntligen ha en rygg som var helt smärtfri. Nu är verkligheten inte riktigt så längre.

För drygt två år sedan sprang jag in i den där väggen, ni vet. Den berömda. Och jag är fortfarande där. Depressionen blev väldigt svart, och dessvärre hanterade jag den genom att falla in i min gamla agorafobi samt en ohälsosam kosthållning vilket givetvis ledde till viktökning. Och nu sitter jag där igen.

Varje gång ryggen säger ifrån väntar jag bara på att det ska toksmälla och inte bara smälla. Jag har klarat mig någorlunda, kanske är det mest muskelspasmer och framför allt kombinationen av dåliga rygg- och magmuskler samt övervikt som gör att ryggen jävlas. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag varenda dag är smärtsamt medveten om att det här kan innebära slutet för nästa disk och därigenom en ny operation och att det i så fall är helt mitt fel. Förra gången var det inte det. Jag var högst normalviktig när mina ryggproblem började – så är inte fallet just nu. Och lite känns det som en ond cirkel just för att agorafobin gör att jag har svårt att lämna huset vilket gör att jag inte rör tillräckligt på mig och att jag äter fel när jag är stressad och deppig.

Lägger ryggen av totalt än en gång har jag bara mig själv att skylla, men jag ber en bön att det inte kommer att bli så utan att jag ska få möjlighet att vända skutan rätt innan det går så långt.

Det här blev ett ganska gnälligt inlägg om , ,

Annonser

likes and dislikes

Just nu tycker jag om:

  • Min handläggare på Trygg Hansa. Make till människa med tålamod får man leta efter.
  • Min handläggare på föräkringskassan (!!! Ja, jag tror knappt det är sant själv, faktiskt). Hon är en så empatisk, välvillig och hjärtlig människa att hon förtjänar en stor blombukett bara för att hon finns till.
  • Dell. De kunde hosta upp en minidator med HDMI-uttag så jag kan koppla datorn till TV:n.
  • Min anonyma MSN-polare (som jag aldrig träffat) som jag ska göra ett viktryck tillsammans med. Beach 2010, minsann!

Just nu tycker jag inte om:

  • Slarviga, eländiga läkare som inte gör sitt jobb? Ska jag verkligen vara tvungen att jaga dem för att få de intyg som krävs för att FK ska betala ut ersättning till mig?
  • Dell. Jag vill inte vänta på min nya laptop till i början av februari. Jag vill ha den NU.
  • Mig själv. Make till ostrukturerad, ofokuserad och obalanserad människa får man leta efter. Jag fattar knappt att mina celler orkar hålla fast vid varandra.
  • Dygnets 24 timmar. Den här veckan räcker de helt enkelt inte till. Jag vill ha minst 12 till per dygn. Bara för en endaste liten ynka vecka, please?

Andra bloggare kanske också skriver om , , , , , , , ,


Viktrapport

Den här bloggen är ju även ”en smalare gråskala” just nu, så det är väl läge med en viktrapport eftersom det är måndag. Förra veckans kombination av simning, promenerande och vettig kost gjorde att jag fick ett minus på 0.8 kg i morse. Trots att jag hade en ”tycker-synd-om-mig-själv-när-jag-är-sjuk-godisfrossa” i lördags. Och det var verkligen en godisFROSSA. Jag är mer än nöjd!

Idag har det blivit en sväng till badhuset igen, och ytterligare 100 längder. Precis över 1000 kcal enligt VK, och det känns skönt! I morgon blir det samma sak, men jag ska åka lite senare istället för att slippa sick-sacka mellan pensionärerna. Vid kvart i tio verkar pensionärsbeståndet på badet sjunka drastiskt, så jag siktar på den tiden istället. Inget ont om pensionärer, men jag får ut mer av min träning när jag får simma i min egen takt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Jag ville verkligen inte…

… simma idag. Vaknade på fel sida i morse, och det i kombination med en del strul direkt på morgonen gjorde att motivationen var lika med noll. Tack vare en MSN-bekant som sparkade mig i baken tog jag mig iväg, och fick ihop 80 minuters simning för att kompensera att jag inte cyklade till och från badet idag. Det vräkte ner regn ute. Så här i efterhand är det superskönt att faktiskt ha tagit sig iväg, tack för peppningen, E!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Tänk vad fort man blir bortskämd!

I helgen bestämde jag mig för att göra ett nytt ryck med min vikt. Jag har 7.5 kg kvar att gå ner till min målvikt (ja, det var mindre tidigare men oj så det kan gå!) och när min man la in en liten morot om jag klarade mitt viktmål till julafton blev det fart på kärringen igen.

I söndags köpte jag mig en baddräkt, i måndags ett halvårskort på badhuset. Simning ska bli min nya melodi. Efter första simpasset på måndag förmiddag skrev jag in min motion i ViktKlubb.se:s dagboksfunktion, och döm om min förvåning när jag insåg att mina 30 minuters lätt cykling till och från badhuset plus 70 minuters bröstsim (100st 25-meterslängder) gav mig skrämmande 1000 MK. Om inte det var motiverande så vet jag inte vad som kan vara det. I går upprepade jag mitt simpass, skrev in ännu 1000 MK i dagboken och kände mig väldigt nöjd med mig själv och kunde till och med le åt träningsvärken som molade i lår, axlar och överarmar under resten av dagen. I dag bestämde jag mig så för att ta en vilodag, och när jag hade lämnat barnen på fritids tog jag en promenad runt träsket, en promenad på ca 1.5 timme om man inte såsar på utan knatar i rask takt. Det var hur skönt som helst, solen sken och jag lyssnade på RixFMs MorronZoo under tiden, så humöret var på topp. Det var inte fullt så kul längre när jag skrev in promenaden i VK-dagboken och insåg att den ”bara” gav 400 kcal för samma nedlagd tid som simningen. Suck.

Visst, jag vet att kroppen inte orkar träna hur mycket som helst, att man ska variera sin träning och allt sånt där, men visst… 1000 MK… det känns fint det. I morgon är det badhuset som gäller igen. Jag längtar.

(Och ja, jag har den där överentusiastiska nystartsenergin i kroppen. Påminn mig om den om ett par veckor då jag muttrar och letar ursäkter för att slippa röra på mig överhuvudtaget.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Ut med det gamla

Jag vet inte för vilken gång i ordningen sedan jag började gå ner i vikt som jag har fått rensa ut i min garderob. Allt eftersom det har blivit mindre av mig har jag kunnat plocka fram en del gamla kläder jag sparat, och kompletterat med en del nytt förstås. Steg för steg har även det nygamla och det nya blivit för stort och förpassats till Kupan, och idag gjorde jag utrensning nummer femtioelva sedan januari. Idag fick jag göra mig av med en av mina favoritkjolar, och det kändes lite vemodigt. Jag var så strålande glad i våras när jag kunde ha den igen, men nu hänger den på mig på ett väldigt missklädsamt sätt, och den är nog bara något ynka kilo kvar från att glida ner för höfterna trots att den är igenknäppt. Ingen höjdare. Även den kjolen hamnade alltså i återvinningshögen, och garderoben är några plagg fattigare. Det ekar ganska friskt där just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Nya friska

I slutet av januari i år bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Vågen visade då obehagliga 91 kg till mina 168 cm, och jag var ingen vacker syn. Jag har under en del av min viktresa bloggat på en separat blogg men när tiden började tryta och nyhetens behag hade lagt sig försvann den bloggen in i glömskan. Nu tänker jag foga in ett och annat viktinlägg i den här bloggen istället, och jag börjar idag då jag tar nya friska tag efter en lite lat sommar.

I morse visade vågen att jag har 6.4 kg kvar till min målvikt. Futtiga 6.4 kg när jag redan tagit bort nästan 17. Det här ska väl ändå funka!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,