Från det ena till det andra till det tredje

I julklapp gav vi äldsta sonen en make over av hans rum. Det skulle förvandlas från ett pojkrum med loftsäng och vita väggar till något coolare, mer tonårsaktigt. Sagt och gjort: väggar målades, tapeter sattes upp, ny säng ställdes dit, stort skrivbord monterades, garderoben byttes ut mot en byrå och vi rensade ordentligt bland hans saker. För att komplettera bestämde vi oss för att byta ut hans bokhylla mot de två bokhyllor jag hade i sovrummet, helt enkelt för att det blev mer enhetligt.

Så, vad göra av den snygga, fyrkantiga bokhyllan som Oliver inte behövde längre? Jo, in i Adrians rum, förstås. Detta ledde till att garderoben behövde flyttas, att hans väggfasta hyllor fick skruvas ner och till sist rensade vi ordentligt bland hans saker.

Vad var då kvar? Jo, mitt syrum, i småbitar spridda över hela övervåningen. Utan hyllor fanns det noll plats för allt man behöver ha när man ska sy (och det är mycket minsann) så det har varit ett enda kaos. Idag har vi äntligen fått upp nya hyllor, eller nya och nya – De vi skruvade ner från Adrians vägg – och här kommer det oundvikliga ”men”-et: hyllorna är mindre än de två bokhyllor jag tidigare hade fulla med saker.

Alltså. Det är fortfarande ingen riktig ordning i syrummet även om det börjar ta sig en aning, men det lär ta ett par dagar till innan jag kan sätta igång och sy i lugn och ro. Och även i det rummet behöver det rensas. Suck.

Det är som att det är omöjligt att projekta i ett rum utan att det ska sprida sig till fler och fler rum. Nu pratar jag och maken om att måla och tapetsera vardagsrummet – och jag tackar min lyckliga stjärna för att köket är klart och hallen nästan klar.


Två till

De här två kan se snarlika ut, men det skiljer i utseende mellan dem ändå.

.

Jag fullkomligt älskar kjolen på den här klänningen. Den är överdådig, magnifik och alldeles, alldeles underbar. Kjolen ser ut att vara täckt av fjädrar, så i mina ögon ser den lätt och luftig ut trots sin storhet. Det jag inte alls gillar är puffet högst upp på livet. Bort, bort, bort!

Och så kommer vi till nummer två som är så lik nummer ett. Dock har kjolen inte samma lätthet och ser ut att vara av vanligt rysch och pysch istället för det eleganta fjäderliknande materialet ovan. I jämförelse känns den lite ”billig”, vilket jag i och för sig är väldigt övertygad om att den inte är överhuvudtaget, Det jag älskar med den här är livet. Det enkla, kontrasten med kjolen, helt underbart. Om jag fick kombinera kjolen från den första bilden och livet från den andra (och om jag inte var lyckligt gift förstås, var smal som en Barbiedocka, hade en obegränsad bröllopsbudget och skulle ha ett stort bröllop), då hade jag nog haft den perfekta bröllopsklänningen. Och jag drömmer fortfarande om att designa en bröllopsklänning.

 

Jag är knappast ensam om att ibland fantisera om , , , eller att stå , även om jag gjord allt ovan och inte planerar
att göra det igen.


Tio maskor i minuten

Det är ungefär den takt jag stickar i. Inte fort, alltså. Så här i efterhand, fyra centimeter x 100 maskor i efterhand, börjar jag tänka att den här ponchon nog blir färdig först till nästa vinter. Men då slipper jag i alla fall frysa då.

Tror jag tar ett avsnitt till av True Blood istället.

Någon annan som tycker om att ? Kanske rent av en  eller
kanske ett annat


Om jag inte redan var gift…

… Hade en finfin budget, var trådsmal som en Barbiedocka och skulle ha ett gigantiskt bröllop skulle nog de här två klänningarna kunna komma på tal.

Vridningen av tyget, så enkel och så vansinnigt vacker.

Mer av en klassiker, but why not? Här krävs dock trådsmalheten och en attityd för att det inte ska se ut som om klänningen är chef och inte jag.

FYI: Jag är lyckligt gift, min mamma sydde min brudklänning för ca 11½ år sedan och jag kände mig gravid och vacker. Jag har inga som helst planer på att gifta om mig, men jag kan ibland fantisera om att designa en brudklänning.

 

Jag är knappast ensam om att ibland fantisera om , , , eller att stå 


För evigt ett UFO

Jag är lite av en perfektionist när jag syr och en tid har jag roat mig med att sy ett ormtäcke i ett ganska lustigt mönster. Idag var det bara en rolig kviltlinje och ormarnas ögon kvar, och det kändes kul att sätta sig vid symaskinen. Nu – not so fun.

Om ni klickar på bilden ser ni att quiltlinjen är ojämn och eländig, och jag HATAR sånt! Jag tyckte att den var lite cool eftersom den matchar ormarna, men jag kommer nog att hata den sömmen också. Tur jag har typ 150 sömmar kvar att välja mellan.

Ormtäcket blir ett UFO, alltså, och nu har jag två baby-ufotäcken. Och för er som undrar: UFO = UnFinished Object.


Ljudboken har återuppstått hemma hos Tove

För cirka två år sedan lyssnade jag på väldigt mycket ljudböcker, det kunde avverkas tre i veckan ibland. Jag lyssnade när jag körde bil, när jag handarbetade och när jag gick långpromenader med Dexter. A whole lotta ljudbok blev det. Men sedan dog intresset. Jag fick svårt att fokusera, orkade inte hålla den röda tråden levande och ljudböckerna  blev liggande.

Tills nu. Jag hade fyra böcker att välja på (se tidigare inlägg någonstans längre ner) och valde Keplers ”Hypnotisören”. Boken är bra, uppläsaren är helt okej (en usel sådan får en ljudbok att dö en plågsam och ondskefull död) och jag trivs verkligen med ljudböcker igen. Även om det är för kallt för långpromenader med hunden.

Samtidigt finns känslan av att jag kanske kommer att ledsna igen, att den vackert mörkröda tråden försvinner i ett virrvarr av röda garnnystan. Kanske är känslan lite extra stark och oroande eftersom Kepler av och till bryter tidsaxeln, backar och tar dagen han redan berättat om ur en annan karaktärs upplevelser. Det är i och för sig ganska ovanligt (och lite trist) med helt raka tidsaxlar och sättet Kepler gör det på känns annorlunda. Hans sätt att redogöra för detaljer som annars hade kunnat vara tråkiga och bara utfyllnad blir spännande och intressanta. Och ett extra plus i kanten till författarparet för att polisen i dramat inte är halvalkoholist och allmänt nedgången som i så många andra deckare. Kanske är det här just vad som krävs för att jag ska kunna hålla den röda tråden, kanske är det just det som så småningom skapar garnnystanen. Jag vet inte. Men samtidigt känner jag en liten trygghet i att vara på det tionde kapitlet och fortfarande tycka att det är roligt. ”Hypnotisören” och dess känsla av fräschet i författartekniken kanske är precis vad jag behöver. Kanske blir ”Paganinikontraktet” nummer två i min omstart, och jag har hört att den ska vara bra enligt en bekant. Till och med ännu bättre än ”Hypnotisören”.

Men just nu fokuserar jag på att ta mig igenom den jag håller på med. Sedan får vi se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Kan inte välja!

Jag har fyra ljudböcker som väntar på mig och jag kan inte välja vilken jag ska börja med. Just nu hade en ljudbok suttit fint, då hade jag haft något att lyssna på när jag stickar så min sjal kanske hade blivit färdig någon gång.  Och ljudböckerna sitter där så fint. Alla fyra. Och väntar på att jag ska välja.

eller  eller

 

eller

 

Någon annan bloggare kanske också är sugen på tips om en ? Kanske hittar du mer information och/eller åsikter om författarna , , , eller om någon av deras ovan nämnda böcker , , via länkarna här.

 

(Just nu står det mellan Alvtegen och Boije av Gennäs. Spänningen är olidlig.)