Hade inte tänkt skriva något idag

Kort och gott för att jag har inget att säga, egentligen. Hela dagen har varit en sån där dag då man bara längtar efter att få ta på sig nattlinnet och gå och lägga sig, titta på någon dålig serie och somna framför sovrums-TV:n. Dagen har varit mörk. Inte ens träningen med Dexter har känts kul trots att han gör framsteg. Jag har börjat alldeles för sent med att träna honom så jag får äta upp det nu. I vanliga fall tycker jag det är kul eftersom jag ganska snabbt ser framsteg, men idag blev jag bara irriterad när han inte gjorde som jag ville. Jag gav upp väldigt snabbt för att inte mina dåliga vibbar skulle smitta av sig på honom. Det känns som om kidsen har kivats mer än vanligt med varandra, men det kanske bara var min inställning som skapade den upplevelsen. Jag har bitit mig i tungan många gånger och gått ut ur rummet minst lika många gånger för att undvika att bli irriterad och lägga mig i det som de är fullt kapabla att reda ut själva. En sån här dag önskar jag att min man vore hemma och kunde fungera som buffert. Samtidigt vet jag att han efter sommaren försvinner nio månader, och då får jag än en gång vara buffertlös.

Mer gnäll kommer här: Mycket som i vanliga fall hade varit roligt känns som måsten, och jag hoppas det gått över till i morgon. Jag ska baka en tårta till min man som kommer hem i morgon kväll och jag har också lovat att baka några rulltårtor till den stora karatetävlingen ungarnas klubb anordnar. Det kommer över 200 karateutövare, så visst behövs det fika. Trots att jag verkligen vill bidra och hjälpa till, trots att jag inte behöver baka förrän i slutet av nästa vecka så känns det just nu som ett gissel. Jag hatar såna här dagar! Såna här svarta dagar så även saker som ligger ett tag i framtiden känns skitjobbiga och stjäl onödig energi. Visst, jag har sovit väldigt dåligt i natt och jag tror jag räknade till tio gånger som jag vaknade, men jag har inte sovit så dåligt att jag förtjänar det här mörkret.

Nu väntar jag bara på ett telefonsamtal från min man, sedan blir det tack och godnatt. Om inte morgondagen blir ljusare får jag fnatt. Och just det, jag glömde att nämna irritationsmoment tjugoelva: det snöar igen.

(Ooops, jag hade visst ett och annat att säga ändå.)

Annonser

Någon som vet?

Hur många meddelanden/teckningar har det funnits på etch-a-sketch-tavlan som hänger på insidan av ytterdörren till Joeys och Chandlers lägenhet?


Reklamminus och reklamplus

Minusreklam:

  • Galieve. Måste vara den sämsta, mest värdelöst dubbade reklamen på länge. Små vita gubbar som leker brandmän och sprutar ut någon gegga. Och sedan låter mannen som fått geggan mot halsbränna som en riktig tönt när han försöker hinna med dubbningen. Megasuck.
  • Actimel. Åååååh vad jag är less på sån här reklam! Uppblåsta magar, problem med matsmältningen, stärka immunförsvaret – give me a break. Men du cyklar bättre i snöstorm om du dricker det.
  • Palmolive nutra fruit. Vem cyklar med en korg full med frukt och kröner alltihop med en flaska tvål?
  • Guldbrev.se. Killen som får tjejen att tro att han ska fria men han vill bara sälja ringen. Om det nu är gammalt guld, varför då ha det i en vacker, ny sammetsask?
  • Tvätt- och maskintvättmedelsreklam i allmänhet. Kom med något nytt, för tusan! Alla disk- och tvättmedel kan inte vara bäst på att ta bort alla gratängrester från formar eller värsta fläckarna barnen får på sig. Det kan min diskmaskin och tvättmaskin gå i god för.
  • Lita på rosa? Nej tack!!!
  • Strepsils. Det hjälper ju inte alls mot ont i halsen. Varför ljuga i reklam? Och med någon fånig rundsåg i halsen? Overkill.
  • Extra tuggummi med munkar och andra gottigheter som dansar runt och är besvikna över att de inte får njuta av syraattacken de orsakar i munnen. Ja men suck! Välj något som inte är så förbaskat gott istället, för allt du äter, vare sig det är ett äpple eller en munk, fixar syraattacken. Den ena sätter sig mer på höfterna än den andra, dock.

 

Plusreklam:

  • Våra finaste, sparrisarna som pratar om månstenar och månlandning. Genialiskt!
  • Stadiums sportreklam. Den får till och med mig att fundera på att träna. Observera att jag sa fundera.
  • Fords reklam för den nya C-max och C-max grande. Bästa bilreklamen på länge.
  • IQ Stars Challenge. Den är cool!
  • Apotekets reklam för sina egna varor. Den är lite underhållande i sin enkelhet där produkterna åker uppåt som på ett rullband. Och den skrämmer inte skiten ur en som den där apolivareklamen med kvinnan som såg ut som tagen ur en skräckfilm.
  • Resia. Kvinnan som dyker upp ur en pool i vad som verkar vara ett värmeparadis och rullar fram från under en NY-taxi. Hon verkar faktiskt hålla koll på hela världen åt oss.

Konstaterande: varför bryr jag mig ens om reklam? Jag spelar alltid in de program jag vill se så jag kan spola förbi reklamen när jag väl vill titta. Så hur sjutton har det här inlägget blivit till, egentligen?


Jack Nicholson

What if this is as good as it gets?

– Jack Nicholson, Livet från den ljusa sidan


Ljudboken har återuppstått hemma hos Tove

För cirka två år sedan lyssnade jag på väldigt mycket ljudböcker, det kunde avverkas tre i veckan ibland. Jag lyssnade när jag körde bil, när jag handarbetade och när jag gick långpromenader med Dexter. A whole lotta ljudbok blev det. Men sedan dog intresset. Jag fick svårt att fokusera, orkade inte hålla den röda tråden levande och ljudböckerna  blev liggande.

Tills nu. Jag hade fyra böcker att välja på (se tidigare inlägg någonstans längre ner) och valde Keplers ”Hypnotisören”. Boken är bra, uppläsaren är helt okej (en usel sådan får en ljudbok att dö en plågsam och ondskefull död) och jag trivs verkligen med ljudböcker igen. Även om det är för kallt för långpromenader med hunden.

Samtidigt finns känslan av att jag kanske kommer att ledsna igen, att den vackert mörkröda tråden försvinner i ett virrvarr av röda garnnystan. Kanske är känslan lite extra stark och oroande eftersom Kepler av och till bryter tidsaxeln, backar och tar dagen han redan berättat om ur en annan karaktärs upplevelser. Det är i och för sig ganska ovanligt (och lite trist) med helt raka tidsaxlar och sättet Kepler gör det på känns annorlunda. Hans sätt att redogöra för detaljer som annars hade kunnat vara tråkiga och bara utfyllnad blir spännande och intressanta. Och ett extra plus i kanten till författarparet för att polisen i dramat inte är halvalkoholist och allmänt nedgången som i så många andra deckare. Kanske är det här just vad som krävs för att jag ska kunna hålla den röda tråden, kanske är det just det som så småningom skapar garnnystanen. Jag vet inte. Men samtidigt känner jag en liten trygghet i att vara på det tionde kapitlet och fortfarande tycka att det är roligt. ”Hypnotisören” och dess känsla av fräschet i författartekniken kanske är precis vad jag behöver. Kanske blir ”Paganinikontraktet” nummer två i min omstart, och jag har hört att den ska vara bra enligt en bekant. Till och med ännu bättre än ”Hypnotisören”.

Men just nu fokuserar jag på att ta mig igenom den jag håller på med. Sedan får vi se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Jul och jultraditioner

Jag har alltid varit väldigt noga med hur och med vem jag firar jul, och att fira tillsammans med någon annan än min egen släkt har varit snudd på otänkbart. Tur nog är Jonas inte lika principfast och har inga problem med att fira jul på det sätt som varit viktigt för mig.

Det var förra året saker och ting förändrades. Jonas var i Afghanistan och jag och barnen blev bjudna till goda vänner för att fira jul där. Helt plötsligt insåg jag att man faktiskt kan fira jul på olika sätt. I år var vi hemma här bara familjen och  hade en helt kravlös, lugn julafton. Dock finns det vissa traditioner som är viktiga för mig och som har blivit viktiga för Jonas också.

  • Så länge Adrian tror på tomten hyr vi in någon som tomtar åt oss. Jag betalar hellre ett par hundralappar till någon istället för att spräcka bubblan. Eftersom han är 8½ kanske det var sista året som tomten existerar i hans värld
  • Vi tittar på Kalle tillsammans och dricker lite glögg. Efter Kalle kommer tomten och efter paketöppning serveras middagen. Det låter kanske lite bakvänt, men på det sättet får vi vuxna äta i lugn och ro när kidsen studsat iväg för att leka med sina nya saker. Annars hade vi säkert fått höra en massa tjat om huruvida vi ätit färdigt eller inte eftersom presenterna lockade.
  • På kvällen äter vi en ostbricka eller något liknande, kanske spelar ett spel eller bara pratar och dricker ett glas vin.

Jag tror absolut att traditionerna kommer att förändras i takt med att barnen blir större och har lite mer tålamod med presenterna, men just nu är det så här vi vill ha det, Förhoppningsvis firar vi jul utomlands julen -12 då Jonas kommit hem från Afghanistan. Det har jag velat göra sedan förra julen då allt förändrades.


internet, dess fällor, faror och konsten att ledsna

Jag skulle inte skaffa Facebook, jag skaffade Facebook
Jag skulle inte bli beroende av Facebook, jag blev beroende av Facebook.

Som om det inte räcker med allt annat som är farligt här i världen, allt annat man kan bli beroende av och allt som kan stjäla så mycket av ens tid att annat blir lidande så blev det Facebook, i alla fall under ett par veckor. Nu ska jag avgifta mig – till den mån att FB bara får ta en viss mängd tid i anspråk och inte mer alls. Mina bloggar får inte bil lidande, mitt andra skönlitterära skrivande får inte bli lidande och… Ja, ingenting alls får bli lidande! Mitt liv ska tillbaka till det normala och FB ska vara ett komplement, en krydda, och ingenting annat. Tror jag. Jag vill inte ledsna på varken FB eller mina bloggar, och jag vill inte sluta skriva skönlitterärt.

Just nu är mitt skönlitterära skrivande lika flödande  som extra seg sirap. Jag sitter och stirrar på alla sidor jag skrivit, alla ord som finns där och som väntar på att bli omarbetade till något som är mer än bara stolpar och minnesbitar. Mer än dagboksanteckningar för att jag ska komma ihåg saker som jag vill ha i mitt minne, som jag vill ha nära. Som inte får glömmas bort eller på något sätt förstöras. Men  den form texten är nu är den nog till kanske hälften oläsbar för de som inte är insatta, de som inte vet vad som ligger bakom alltihop, under ytan. Och de är kanske två, tre människor här i världen som kan ta till sig det som står. Hur mycket jag än fokuserar på att skriva för byrålådan så vill jag kunna ge en bunt papper till vem som helst som känner mig, och att de ska förstå vad jag vill komma fram till. Jag måste sortera, rensa och skriva om. Men just nu har jag nog ledsnat. Det är inte FBs fel, det är bara mitt.

Det känns som om det inte bara är skrivandet som jag kommit från en del. Jag som tidigare har följt ett flertal bloggar varje dag och ännu fler löpande under veckan läser numera fyra. Två som jag kontrollerar notoriskt varje dag och två som jag tittar in till ett par gånger i veckan. En av de sistnämnda ligger just nu på lite paus eftersom författaren har alldeles för mycket på sin tallrik just nu. Jag går heller inte tillbaka till de bloggar jag läst tidigare, de lockar bara inte. Jag tittar in då och då på Fredrik Wass blogg på DN, kanske mest för att det rör mitt liv och det han skriver i mångt och mycket om handlar om det min man går igenom och upplever. Men det är inte ens varje vecka, bara någon gång ibland. Jag är egentligen inte förvånad över att jag både bloggar och läser bloggar i mindre utsträckning, jag har en tendens att göra saker i vågor.

Men, jag har bestämt mig för en sak. När jag kommer hem från Narvik ska livet återgå i sina normala rutiner. Allt som har strulat ska genast sluta strula – på beställning. Inga fler problem med bilen (som trots att vi haft den tre år i slutet av mars) bara den här månaden har kostat oss ca 5000:- på verkstad. Först en bagagelucka som inte ville öppnas alls (och det är ju lysande att behöva ta en långhårig hund in genom baksätet, framför allt när det/om det någonsin börjar bli lite värme och snön smälter), och sedan ett batteri som helt enkelt hade fått nog och inte alls ville vara med längre. Inte alls. Jag ogillar strul, och jag ogillar strul kring sånt jag inte förstår mig på extra mycket!  Jag förstår mig inte på bilar, t.ex. Det finns en anledning till att vi valde att köpa en väldigt ny bil och inte en begagnad. Försäkringskassan ska helt plötsligt förvandlas till en underbart tillmötesgående institution som utan minsta lilla problem mirakulöst får alla papper som min slarver till läkare inte skickar dem, de ska ge mig mina pengar på utsatt tid och allt ska bara fungera. Min trotspelle till unghund ska ha förvandlats till en lydig, lyhörd och otroligt väluppfostrad herre, bara så där över en natt. Och det här börjar på tisdag, den 9/3. Då är det förresten bara en månad kvar till min man kommer hem på sitt andra leave. Hela karusellen ska lugna ner sig och allt ska återgå till sitt normala, snudd på tråkiga jag. Jag kommer att ha massor av ork, tid och jag kommer att få saker gjorda – inte bara önska att jag får saker gjorda. Orealistiskt? Nää… Varför tror du det? Frågan är nog mest vad som är mest orealistiskt.

Men saker ska tillbaka i sina hjulspår. så är det bara.