Fyra skruvar i ryggen – att bli stelopererad

Här kommer min berättelse, min upplevelse av min operation. Den operation som genomfördes på min rygg kallas för ”bakre fusion”. Kirurgen har tagit bort den trasiga disken, stadgat upp med ben som han tog från min höftkam och stabiliserat alltihop med fyra stycken 45 mm titanskruvar. Operationen tog ca 2.5 timme och gick enligt honom alldeles utmärkt. Även om jag var inställd på att det skulle bli tufft så har det varit värre än jag kunde tänka mig – men jag ångrar inte en sekund.

Tisdag, 2/10

Tidig morgon för mig och maken, 30 mil att köra till sjukhuset där operationen skulle genomföras. Fick eget rum på rehabavdelningen, hur skönt som helst. Inskrivningssamtal med min kirurg (som jag så här i efterhand nästan har helgonförklarat) som leende säger att jag utan problem kan opereras på onsdagmorgonen och åka hem till hemmet på fredagen samt att ungefär sex veckors sjukskrivning bör räcka. När sköterskorna hör detta skakar de bara på huvudet. De sedvanliga proverna tas, inga konstigheter där inte, och jag träffar narkosläkaren som förhör mig på alla aspekter av mitt liv och går igenom hur operationen går till. På kvällen blir det dusch med DesCutan för att eliminera alla bakterier. Orolig kväll, skulle ljuga om jag sa att jag sov bra.

Onsdag, 3/10 – Dagen D

Morgondusch med DesCutan, jag längtar lite efter min egen tvål. Klockan halv åtta var operationen planerad, och jag blir nedskjutsad i den fashionabla sjukhussängen till operationsavdelningen – och där tar det stop. Bara att vända igen. Under natten hade det kommit in tre akutfall efter en bilolycka, och både operationssal och kirurg är upptagna. Jag får veta att risken är överhängande att min operation ställs in och jag får åka hem igen, så modet är nere i höjd med fotknölarna. Dock får jag fortsätta att vara fastande för säkerhets skull, och eftersom jag är törstig men inte får dricka sätts ett vätskedropp. Efter ett par timmar ringer en av de fantastiska sköterskorna från avdelningen till operation för att höra hur pronosen ser ut. Fortfarande inget säkert svar, men min kirurg ropar via telefonen att han inte har några planer på att ställa in min operation och att jag inte ska äta – så då gör jag inte det. Halv två bär det av igen, och den här gången släpps jag in på kirurgavdelningen. En ung, trevlig narkossköterska tar emot mig och frågar mig flera gånger om mina allergier, mitt personnummer och namn. Efter att ha bett honom att se till att inte kirurgen amputerar något som jag kan ha nytta av i framtiden somnar jag sött på operationsbordet.

Vaknar vid halv sextiden på uppvaket, och det känns som om jag blivit överkörd av ett tåg. Det är väldigt ljust, väldigt högljutt och kvinnan bredvid mig bara kräks, stackaren. På operation hade de bestämt sig för att den kanyl jag redan hade i handen inte räckte, och min högra handrygg är helt blå efter fyra misslyckade försök att sticka mig. Till sist bestämde de sig visst för att sätta den nya kanylen på mitt vänstra pekfinger och personalen på uppvaket får sig ett gott skratt över den märkliga placeringen. Efter ett par injektioner med droger känns livet lättare, och jag bokstavligen tjatar mig till att få komma därifrån och upp på avdelningen igen. Livet känns ganska så rosaskimrande genom morfindimmorna, och väl tillbaka på rummet där min man väntar känns det som om jag precis bestigit Mount Everest. Efter ett kort telefonsamtal hem till mina föräldrar somnar jag gott.

Torsdag, 4/10

Smärtan känns ganska hanterbar när jag vaknar, men efter ett par timmar kommer min sjuksköterska och en undersköterska in och vill att jag ska ställa mig upp och ta ett par steg. Det är nog det djävligaste jag gjort i hela mitt liv. När jag väl tagit mig upp på fötterna, stödd av en gåstol snurrade hela rummet och jag hängde mer än jag stod. Jag var nog tre sekunder från att kräkas ner den stackars undersköterskan, men jag fick hjälp i säng igen och han slapp bli nerspydd. För första gången tackar jag gud för att jag har kateter och inte behöver upp på toaletten. Efter lunch kommer sjukgymnasten, och även hon vill ha upp mig på fötter. Den här gången går det dock lättare, och jag klarar av att stå ett par minuter innan min kropp ger upp och jag intar sängläge igen. En kontrollröntgen av min rygg görs för att kirurgen ska få se att allt fortfarande ser bra ut, och lite senare kommer min kirurg kommer förbi. Gissa vad han vill? Jo, att jag ska stå upp så han får se på såret. Jag svär tyst för mig själv och kravlar mig upp. Kirurgen är mer än nöjd med hur operationen har gått och med hur jag ser ut att må, och jag kan inte tänka mig något bättre än att en erfaren överläkare tycker att en operation har gått ”som på räls” – i alla fall inte när det är min rygg han har skruvat i. Till min glädje blev det bestämt att jag på lördagen skulle få flytta över till mitt hemsjukhus, något som kändes outsägligt skönt. Vid den här tiden har jag börjat längta väldigt mycket efter mina barn. På kvällen tar jag mig upp för fjärde gången efter operationen, och för första gången är det outhärligt skönt att få sträcka på mig. Smärtan minskar för en stund, och med hjälp av make, sköterska och undersköterka tar jag mig upp och är uppe ungefär tio minuter och går med gåbordet. Dessvärre lyckades jag trampa på kateterslangen – inte alls skönt, och katetern måste tas bort – väldigt skönt.

Fredag, 5/10

Natten från helvetet. Någonstans har jag helt missat att andra dagen efter operationen ska vara värre än den första, och är inte alls inställd på det enorma bakslag som väntade mig. Jag vaknar vid ett på natten av djävulska smärtor i rygg och ben, och nattsköterskan är snabbt där för att ge mig ett par ”stödtabletter” för att komplettera de långverkande värktabletter som jag får morgon och kväll. De hjälper för en timme eller två, men sedan var det kört igen. Den stackars sköterskan hade sina direktiv att följa, och de direktiven var skrivna i förhållande till hur min smärta hade varit på torsdagen, alltså inte alls tillräckliga. Natten blev sömnlös, och jag ska erkänna att jag många gånger grät av smärta. Jag vred mig i sängen som en ål – så gott man nu kan göra det när man är nyopererad – för att försöka hitta en mindre plågsam ställning, något som resulterade i att mina lårmuskler började krampa av ansträngningen. Jag tror aldrig jag känt mig som uppgiven som jag gjorde där på småtimmarna och min räddning blev ljudboken Levande begravd av Peter James. Bokens huvudperson Michael hade det i alla fall djävligare än jag. På morgonen kom min kirurg tillbaka och justerade medicindosen till min stora förtjusning. Han bestämde också att det inte är aktuellt med överflyttning till hemsjukhuset förrän tidigast söndag eftersom han vill hitta en dosering av smärtstillande som fungerar, och jag kan inte annat än att hålla med honom. Min man hjälper mig upp så jag får ta en mycket efterlängtad dusch, och sedan känns livet lite lättare att leva. Efter lunch kom sjukgymnasten tillbaka och hade med sig en ny variant av TENS som snabbt blev min räddning och livplanka. Program 7 på den lilla röda mackapären fick det att kännas som om fyra händer masserade min ömma rygg och värkande lår, och jag använde den i ett sträck tills batterierna dog på kvällen, jag bara flyttade runt på elektroderna. Minsta lilla rörelse gjorde fortfarande ont, mycket på grund av hur natten hade varit, och jag var väldigt tacksam över att ha min man där på rummet med mig så att jag kunde få hjälp med minsta lilla kuddjustering utan att ringa på sköterskorna. På fredagkvällen åkte han hem för att kunna hämta våra barn på lördagsmorgonen, men då hade det börjat lätta och jag såg fram emot en lång natts sömn. Jag tittade lite på Idol, men för första gången i Idolhistorien såg jag inte en fredagsfinal till slut utan somnade ifrån alltihop.

   Cefar Primo Pro – Räddaren i nöden

Lördag, 6/10

Tänk vad en natts sömn kan göra för humöret! Hela lördagen kändes lättare och det var en ren fröjd att klara av att äta frukost, lunch och middag i matsalen. I och för sig fick jag stå vid ståbordet eftersom min rygg inte är så förtjust i att sitta, men vad spelar det för roll? På avdelningen har man kommit väldigt långt i rehabiliteringstanken, och grundinställningen är att ”du klarar det, men om du behöver lite hjälp finns vi här”. En fantastisk inställning och ett fantastiskt personalgäng, jag kommer alltid att tänka på dem med stor tacksamhet. Eftersom det är lördag hände det inte så mycket på avdelningen, inga sjukgymnaster och ingen läkarrond. Jag tillbringade dagen med att läsa, lyssna på Levande begravd och slötitta på TV. Så ofta jag bara kan försöker jag ta mig upp och ta en promenad i korridoren, allt för att få röra på mig. Vid middagstid kommer jourläkaren upp för att höra om jag är redo att åka till hemsjukhuset dagen efter, och jag förklarar att jag absolut är redo.

Söndag, 7/10

Tillbringar morgonen med att packa ihop mina pinaler, med hjälp av sköterskorna. Jourläkaren kommer för att skriva ut mig och säger att han sjukskriver mig i sex månader. Min förvåning är total, sex veckor var ju vad min kirurg sa. Jag och jourläkaren enas till sist om tre månader heltid och tre månader halvtid, och att jag när de tre månaderna med heltidssjukskrivning är slut ska säga till om jag behöver förlängning. Han säger också att jag kommer att behöva smärtlindring under lång tid. Taxin är lite sen, men tjugo i tolv är vi iväg, och den halvgalna taxichauffören kör de 30 milen på 2h 40 min. Jag ligger på båren i bilen och får anstränga mig för att spjärna emot så jag inte ska göra mig illa i svängarna och så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte säger åt honom att köra långsammare. Visst, det var skönt att komma fram fort, men någon måtta hade det väl ändå fått vara på eländet. 20 minuter efter framkomsten till akutmottagningen på hemsjukhuset är jag installerad i ett delat rum på ortopedavdelningen, tillsammans med en äldre dam. Jag tillbringade två dygn på hemsjukhuset, men jag ska bara berätta i korta drag vad som hände där. Vården blev tyvärr sämre, det fanns inte mycket till rehabiliteringstanke och situationen i ett delat rum blev långt ifrån idealisk för mig som var trött efter operationen och hade väldigt ont. Min rumsgranne snarkade så mycket att jag trots öronproppar inte kunde sova och tyvärr respekterade hon inte att jag inte ville eller orkade prata med henne hela dagarna. Jag fick med hjälp av sjukgymnast lära mig att gå med kryckor samt att klara av trappor då vi har vårt sovrum på övervåningen hemma. Tisdagen den 9/10 skrev jag ut mig själv mot läkares rekommendation och åkte äntligen hem till min familj.

Andra bloggar om: ryggoperation, operation, steloperation, ländrygg, diskbråck, fusion, vård, sjukhus, rehabilitering

---