Ny snabblagad middagsfavorit

Vi ville testa någonting nytt till middag men eftersom Adrian tränar karate mellan fem och sex ville vi att det skulle gå fort. Källan till god, snabblagad mat brukar ofta finnas i Matmagasinets ” 20 rätter à 20 minuter,” så även denna:

Kyckling med nudlar

250 g äggnudlar
500 g kycklingfilé, strimlad
1 rödlök, tunt klyftad
1 msk rapsolja
2 msk grön thaicurry (vi tog en, blev alldeles lagom starkt ändå)
400 g kokosmjölk
2 msk kalvfond
1 tsk salt
2 krm peppar
75 g babyspenat

Koka nudlarna. Stek kyckling och lök i olja. Tillsätt curry, kokosmjölk, fond och kryddor. Koka fem minuter. Skölj spenaten och blanda i grytan. Servera med nudlarna.

Det här blir absolut en återkommande rätt i det Holmgrenska hemmet.

Annonser

10 000 kr frågan

Det där gamla TV-programmet, ni vet. Den som tävlade fick välja ett ämne han/hon ansåg sig vara duktig i och så ställdes svårare och svårare frågor just i det valda ämnet. Minns ni?

Jag undrar om jag inte snart skulle platsa i en sån tävling med ämnet ”Gilmore Girls”. Nu kan jag många av tv-seriens repliker i förväg och börjar skratta innan någon annan fattar vad jag skrattar åt – eftersom det inte har hänt ännu. Nördigt? O ja!


Men hallå! Hur svårt kan det vara?

Under en längre tid har mina ögon kliat, svidit och runnit. Vi har städat oftare, renbäddat oftare, vädrat oftare, funderat över om jag är allergisk mot hunden trots allt – men ingenting har hjälpt. Igår kom jag att tänka på vad min optiker sa när jag var där för att se om jag kunde ha linser:

– Du har väldigt torra ögon och kan helt enkelt inte ha linser.

Hmm… Kanske ligger något i det. Maken skakade på huvudet åt mig och tänkte nog något i stil med ”hopplösa fruntimmer som inte tänker på det här tidigare” men idag kom han hem med ögondroppar som man ska ta upp till fyra gånger om dagen. Jag har redan använt halva flaskan – men bara lyckats träffa ögat en gång.


Fy vilken lögnare jag är!

Jag lovade att vara tillbaka igår – vilket jag inte var. Fy på mig! Jag har dock en ursäkt, men en tråkig sådan. Jag har fått ett ryggskott.

Det är mitt första riktigt rejäla ryggskott efter steloperationen, men jag känner att det inte är en disk som jävlas utan att det är ett ”vanligt” helvete jag genomlider. Nu knaprar jag Citodon och ångrar mig en gnutta att jag inte bad att få Ket0gan också. Helst vill jag klara mig utan morfin förstås, så Citodon får vara drogen för dagen.

Egentligen har jag nog mest väntat på att det här ska hända, för jag vet att jag inte skött mig. Jag har haft ett och annat miniryggskott som bara hindrat mig delvis, men nu är det svårt att komma ur sängen, jag kan inte torka benen nedanför knät när jag duschat och att ta mig nerför trappen är en plåga. Jag känner igen det här så mycket, smärtan och värken, känslan av att inte klara sig själv. Och jag hatar det. Att jag själv orsakat en stor del av det här genom det sätt jag har levt.

Så förlåt för att jag inte skrev igår trots att jag lovade, jag ska bättra mig.


Nopostaday

Jag skrev att jag skulle delta i WordPress’ utmaning och skriva ett inlägg om dagen. Som ni ser blev det inte så. Ibland försvinner skrivlusten ut genom fönstret, ofta i kombination med att mitt humör dippar lite. Den här gången var det en segdragen förkylning och en liten dipp som stal skrivlusten för mig, men jag känner att den är på väg tillbaka.

Jag börjar med att skriva det här och att godkänna och kommentera ett gäng kommentarer. Återkommer i morgon. Jag lovar.


Så jävla orättvist

Ikväll tänder jag fyra ljus. Ett för kvinnan som dog alldeles för ung. Ett för hennes man, ett för dottern och ett för sonen som alla så hastigt fått sin värld vänd upp och ner. De har förlorat så mycket.

Ett ljus och en bön gör ingenting bättre för den nu en person fattigare familjen, sorgen och smärtan måste vara outhärdlig.

Livet är så jävla orättvist ibland.


Hade inte tänkt skriva något idag

Kort och gott för att jag har inget att säga, egentligen. Hela dagen har varit en sån där dag då man bara längtar efter att få ta på sig nattlinnet och gå och lägga sig, titta på någon dålig serie och somna framför sovrums-TV:n. Dagen har varit mörk. Inte ens träningen med Dexter har känts kul trots att han gör framsteg. Jag har börjat alldeles för sent med att träna honom så jag får äta upp det nu. I vanliga fall tycker jag det är kul eftersom jag ganska snabbt ser framsteg, men idag blev jag bara irriterad när han inte gjorde som jag ville. Jag gav upp väldigt snabbt för att inte mina dåliga vibbar skulle smitta av sig på honom. Det känns som om kidsen har kivats mer än vanligt med varandra, men det kanske bara var min inställning som skapade den upplevelsen. Jag har bitit mig i tungan många gånger och gått ut ur rummet minst lika många gånger för att undvika att bli irriterad och lägga mig i det som de är fullt kapabla att reda ut själva. En sån här dag önskar jag att min man vore hemma och kunde fungera som buffert. Samtidigt vet jag att han efter sommaren försvinner nio månader, och då får jag än en gång vara buffertlös.

Mer gnäll kommer här: Mycket som i vanliga fall hade varit roligt känns som måsten, och jag hoppas det gått över till i morgon. Jag ska baka en tårta till min man som kommer hem i morgon kväll och jag har också lovat att baka några rulltårtor till den stora karatetävlingen ungarnas klubb anordnar. Det kommer över 200 karateutövare, så visst behövs det fika. Trots att jag verkligen vill bidra och hjälpa till, trots att jag inte behöver baka förrän i slutet av nästa vecka så känns det just nu som ett gissel. Jag hatar såna här dagar! Såna här svarta dagar så även saker som ligger ett tag i framtiden känns skitjobbiga och stjäl onödig energi. Visst, jag har sovit väldigt dåligt i natt och jag tror jag räknade till tio gånger som jag vaknade, men jag har inte sovit så dåligt att jag förtjänar det här mörkret.

Nu väntar jag bara på ett telefonsamtal från min man, sedan blir det tack och godnatt. Om inte morgondagen blir ljusare får jag fnatt. Och just det, jag glömde att nämna irritationsmoment tjugoelva: det snöar igen.

(Ooops, jag hade visst ett och annat att säga ändå.)