internet, dess fällor, faror och konsten att ledsna

Jag skulle inte skaffa Facebook, jag skaffade Facebook
Jag skulle inte bli beroende av Facebook, jag blev beroende av Facebook.

Som om det inte räcker med allt annat som är farligt här i världen, allt annat man kan bli beroende av och allt som kan stjäla så mycket av ens tid att annat blir lidande så blev det Facebook, i alla fall under ett par veckor. Nu ska jag avgifta mig – till den mån att FB bara får ta en viss mängd tid i anspråk och inte mer alls. Mina bloggar får inte bil lidande, mitt andra skönlitterära skrivande får inte bli lidande och… Ja, ingenting alls får bli lidande! Mitt liv ska tillbaka till det normala och FB ska vara ett komplement, en krydda, och ingenting annat. Tror jag. Jag vill inte ledsna på varken FB eller mina bloggar, och jag vill inte sluta skriva skönlitterärt.

Just nu är mitt skönlitterära skrivande lika flödande  som extra seg sirap. Jag sitter och stirrar på alla sidor jag skrivit, alla ord som finns där och som väntar på att bli omarbetade till något som är mer än bara stolpar och minnesbitar. Mer än dagboksanteckningar för att jag ska komma ihåg saker som jag vill ha i mitt minne, som jag vill ha nära. Som inte får glömmas bort eller på något sätt förstöras. Men  den form texten är nu är den nog till kanske hälften oläsbar för de som inte är insatta, de som inte vet vad som ligger bakom alltihop, under ytan. Och de är kanske två, tre människor här i världen som kan ta till sig det som står. Hur mycket jag än fokuserar på att skriva för byrålådan så vill jag kunna ge en bunt papper till vem som helst som känner mig, och att de ska förstå vad jag vill komma fram till. Jag måste sortera, rensa och skriva om. Men just nu har jag nog ledsnat. Det är inte FBs fel, det är bara mitt.

Det känns som om det inte bara är skrivandet som jag kommit från en del. Jag som tidigare har följt ett flertal bloggar varje dag och ännu fler löpande under veckan läser numera fyra. Två som jag kontrollerar notoriskt varje dag och två som jag tittar in till ett par gånger i veckan. En av de sistnämnda ligger just nu på lite paus eftersom författaren har alldeles för mycket på sin tallrik just nu. Jag går heller inte tillbaka till de bloggar jag läst tidigare, de lockar bara inte. Jag tittar in då och då på Fredrik Wass blogg på DN, kanske mest för att det rör mitt liv och det han skriver i mångt och mycket om handlar om det min man går igenom och upplever. Men det är inte ens varje vecka, bara någon gång ibland. Jag är egentligen inte förvånad över att jag både bloggar och läser bloggar i mindre utsträckning, jag har en tendens att göra saker i vågor.

Men, jag har bestämt mig för en sak. När jag kommer hem från Narvik ska livet återgå i sina normala rutiner. Allt som har strulat ska genast sluta strula – på beställning. Inga fler problem med bilen (som trots att vi haft den tre år i slutet av mars) bara den här månaden har kostat oss ca 5000:- på verkstad. Först en bagagelucka som inte ville öppnas alls (och det är ju lysande att behöva ta en långhårig hund in genom baksätet, framför allt när det/om det någonsin börjar bli lite värme och snön smälter), och sedan ett batteri som helt enkelt hade fått nog och inte alls ville vara med längre. Inte alls. Jag ogillar strul, och jag ogillar strul kring sånt jag inte förstår mig på extra mycket!  Jag förstår mig inte på bilar, t.ex. Det finns en anledning till att vi valde att köpa en väldigt ny bil och inte en begagnad. Försäkringskassan ska helt plötsligt förvandlas till en underbart tillmötesgående institution som utan minsta lilla problem mirakulöst får alla papper som min slarver till läkare inte skickar dem, de ska ge mig mina pengar på utsatt tid och allt ska bara fungera. Min trotspelle till unghund ska ha förvandlats till en lydig, lyhörd och otroligt väluppfostrad herre, bara så där över en natt. Och det här börjar på tisdag, den 9/3. Då är det förresten bara en månad kvar till min man kommer hem på sitt andra leave. Hela karusellen ska lugna ner sig och allt ska återgå till sitt normala, snudd på tråkiga jag. Jag kommer att ha massor av ork, tid och jag kommer att få saker gjorda – inte bara önska att jag får saker gjorda. Orealistiskt? Nää… Varför tror du det? Frågan är nog mest vad som är mest orealistiskt.

Men saker ska tillbaka i sina hjulspår. så är det bara.

Annonser


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s