ett rum av liv och död

När jag funderar på döden får jag allt oftare en specifik scen som spelas upp framför mig.

I ett mörkt rum, ett rum med svarta, blänkande golv och svarta glasväggar brinner hundratusentals vita ljus som vart och ett representerar en människas liv. En del är långa och tillhör någon som har långt kvar att leva. Andra ser tilltufsade ut, som om de varit med om mycket men ändå lyckats kämpa sig igenom de svårigheter som de utsatts för.

Det enda som känns obehagligt i det mörka rummet är de små, tunna ljusen som ser ut som julgransljus från den tiden då man hade levande ljus i julgranen. För mig symboliserar de barn, barn vars ljus brinner ner alldeles för fort utan att någon kan hindra det. När jag står där mitt i rummet ser jag hela tiden ansiktslösa skepnader som nästan svävande rör sig runt omkring mig. De verkar alltid veta precis vart de ska, och när de kommer fram till ett ljus som nått ner till golvet, vars låga flämtande fladdrar böjer de sig ner mot den ynkliga lilla lågan som är kvar på ljuset och kväver den med handen. Sedan försvinner de vidare i ljushavet.

Ibland undrar jag vilket av de ljus i det enorma havet av fladdrande lågor som är mina vänners och vilket som är mitt.Om det mitt ljus är långt eller kort, om det ska brinna fyrtio år till, fem år till, eller om det nästan brunnit ut. Om någon av skepnaderna är på väg mot det, om det snart ska släckas. Det är sådana kvällar och nätter som jag ligger och lyssnar på mina egna hjärtslag.

Annonser


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s