vänner, vänskap, hjälp & stöd

Det ligger i sakers natur att de ska förändras. Man ändrar åsikter när man lär sig mer om ett ämne, man bestämmer sig för att byta jobb eller läsa vidare när man inser att man ledsnat på det man gör nu, man växer ifrån sina vänner och skaffar nya.

Just det här med vänner tänkte jag fokusera på i det här inlägget. Mitt liv har förändrats drastiskt på många plan den sista månaden. Det har varit en berg- och dalbana med både upp- och nedgångar, och det har ibland varit så tufft att jag inte har kunnat hantera situationen på ett vettigt sätt. Ibland har det fungerat över förväntan, och jag har kunnat känna ett hopp om att allt kommer att bli bra, att jag kommer att kunna ta mig igenom det här utan några som helst större problem. Det är bara alla dessa svängningar som håller på att knäcka mig.

Det som jag nu så här på natten när jag inte kan sova kommer att tänka på är just vänner. Många av mina vänner vet om vilken situation jag är i just nu, hur jag påverkas av den och att jag behöver allt stöd jag kan få för att klara mig ur det på bästa tänkbara sätt. Och det är här jag kommer till det som är själva kärnpunkten.

De som jag verkligen trodde skulle finnas där gör det inte, (givetvis med ett fåtal undantag), och en del som jag inte trodde skulle finnas där gör det.

Att inse att man har en vän i sin bekantskapskrets som ställer upp i alla väder, vad det än gäller, det är mer än värdefullt. Hon erbjuder sig att handla när jag är hemma med sjuka barn. Hon hämtar mina barn från skolan och skjutsar hem dem när det strular till sig för mig, och hon ringer ofta bara för att kolla hur jag har det. Och hennes man jobbar borta på veckorna, och hon är ensam med två barn på 7 och 4 år. Den omsorg och vänskap hon visat mig har jag aldrig någonsin stött på tidigare, och jag tror nog aldrig att jag kommer att göra det igen. Utan henne hade allt varit väldigt mycket tyngre. Vi träffades för ca 8 år sedan när jag var gravid med mitt andra barn och hon med sitt första. Vi är i mångt och mycket varandras raka motsatser. Våra intressen är långt ifrån samma, vi har helt olika inställningar till livet men det är få människor jag trivs så bra tillsammans med som med henne, Om du läser här vet du vem du är. Jag kan aldrig tacka dig tillräckligt.

Om vi ska gå till den raka motsatsen så måste jag säga att det finns två personer som förvånat mig. Två människor som jag trodde stod mig nära, men som fullständigt struntat i att ens höra av sig trots att båda är klart medvetna om vad jag går igenom just nu. Jag kanske kräver för mycket eller så lägger jag in mina egna värderingar i vad jag önskar från dem, men känslorna av sorg går inte att hindra. Den ena har funnits i mitt ilv länge, den andra bara ett par år. Men även om känslan är orättvis så finns den där hos mig, och den är min, Jag äger den. När jag träffar eller pratar med någon av dem nästa gång kommer jag absolut inte att säga någonting om vad jag känner, om att jag upplevt det som ett svek att två så nära vänner totalt vänt mig ryggen när jag behövt det om bäst. De kanske har sina orsaker, jag kanske är för snabb att hjälpa andra och värderar deras handlingar efter mina. Jag har alltid ställt upp för dem båda, vad det än har varit, och jag var kanske för snabb att tro att jag skulle få samma stöd tillbaka när det är jag som har hamnat i en situation där jag behöver det.

Sedan finns den tredje gruppen. Många har erbjudit sitt stöd och sagt att jag bara ska höra av mig om jag behöver hjälp med någonting. Jag vet att de verkligen menar det, med problemet är att jag är fullkomligt värdelös på att på att be om hjälp. Kanske är jag rädd att framstå som svag, jag vill känna att jag klarar allt det här själv eftersom jag själv har vant mig vid att sätta mig i den här sitsen. Att be om hjälp, det är nästa omöjligt för mig. Det sitter otroligt långt inne, Men samtidigt förstår jag verkligen att det är omöjligt att som väninna kliva in och hjälpa till om man inte vet vad man kan hjälpa till mig, så det blir lite moment 22. Men här ligger det stora felet hos mig. Det är jag som bär problemet, inte de. Hur ska de kunna tränga sig på och tvinga mig att ta emot hjälp? Jag måste lära mig att våga fråga, att våga ta emot den utsträckta handen och ta emot det stöd, den hjälp och den vänskap som de erbjuder.

Den fjärde gruppen vänner är absolut inte att förakta bara för att de är sist ut, Det är de som håller kontakten via sms, mall och MSN. Man behöver inte alltid träffas så ofta för att veta att de finns där, att man kan få vräka ur sig eländet om det behövs, för det betyder mycket. Väldigt mycket.

Men trots det stöd jag har från vänner runtomkring mig så jag kan inte helt och hållet släppa tanken på de två som inte ens hört av sig. Visst, jag lär mig, förlåter och går vidare, för det är sån jag är i de allra flesta fall, men många gånger blir det inte som det var tidigare.

Annonser

One Comment on “vänner, vänskap, hjälp & stöd”

  1. U skriver:

    Va glad jag är att du är tillbaka på bloggen. Var ett tag sen jag kollade in och det var kul att se att du lämnat några inlägg under december! Har idag varit hos frissan och satt färg, det gör så mycket och jag fick lite mer energi!
    Stor stor kram!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s