vänner

Tänk att de kommer i så olika former.

  • Barndomsvänner som fortfarande betyder mycket för en, där man fortfarande kan dela intressen och som man vet finns där för en när det stormar.
  • Nya bekantskaper kan tillföra så mycket som man inte visst om sig själv. Att se sig själv med nya ögon, att få nya idéer, nya inputs och att lära sig nya saker både om sig själv och om andra.
  • Bekantskaper över Internet. Jag tycker väldigt mycket om MSN, och även om jag inbillar mig så känns det som om när man skriver länge till varandra så kommer man till sist varandra nära. När man träffas är det lättare att upprätthålla masken, den där sociala fasaden som vi alla har, men genom skrivandet och samtalsämnena så kommer man till sist varandra in på livet mer och mer. För mig känns det som om språket, skrivandet är en port till en människas inre, och vid en längre bekantskap som huvudsakligen sker skriftligen tror jag att den där masken till sist rämnar. Jag har förmånen att ha en sådan person på min MSN-lista, och honom släpper jag inte för allt i världen.
  • Vänner man inte träffar så ofta men där man delar ett brinnande intresse. Här tänker jag förstås på en speciell person, och det är som att när vi bestämmer oss för att träffas längtar jag i flera dagar innan. Vi träffas bara ett par gånger om året, och jag vet inte om vi egentligen skulle tjäna på att träffas så väldigt mycket oftare. Det ideala vore kanske en gång varannan månad, men inte mer. När vi ses ger vi varandra så mycket, och när vi skiljs åt har jag så många tankar, önskningar och idéer att sortera ut att jag är fullt sysselsatt i flera dagar.
  • Vänner man mött i vuxen ålder, även om detta inte är det allra enklaste alla gånger. Jag tänker speciellt på två personer som kommit att betyda mer än jag kan beskriva för mig. En av dem känns många gånger som min syster.
  • Vänner vi mött genom våra barn, för ibland klickar det inte bara mellan barnen utan också mellan föräldarna. Här har jag haft turen att träffa både en och två föräldrapar om jag skattar mig lite extra lycklig över att få kalla mina vänner. Speciellt ett av de två paren står mig väldigt, väldigt nära då de på ett fantastiskt sätt stöttat mig och min man när vi har gått igenom en väldigt jobbig period på grund av sjukdom i familjen. De har funnits där för både mig, honom och barnen, många gånger mer än vi kunnat begära. Vi vet inte hur vi ska kunna uttrycka vår tacksamhet, och deras stöd har lett till att vi kommit varandra ännu närmare. Finare människor än de finns nog inte.
  • Vänner som man inte har kontakt med så ofta, men som man vet finns där om det kniper eller om man bara vill snacka skit någon gång. De som man tänker på regelbundet, men kanske inte hör av sig till lika ofta som man både borde och hade velat. Och de vet att man tänker på dem regelbundet.
  • Och avslutningsvis, den viktigaste vännen av alla: min älskade man. Han finns där varenda dag, vad det än är. Han vet de flesta av mina hemligheter, han känner mina reaktioner och förstår även det jag inte säger när jag säger någonting. Min livskamrat och min bästa vän. Vad vore jag utan honom. Den kärlek jag känner för honom är djupare än något annat.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Annonser


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s