splittrad eller på väg tillbaka?

Idag började jag fundera över mitt förhållande till litteratur. Jag vet att det intresset har varit väldigt styvmoderligt behandlat av många orsaker, men när jag började fundera över när jag läste ut en skönlitterär bok senast blev jag nästan rädd. Det var i januari. 2008. Som sagt finns det många orsaker till varför det har blivit som det har blivit, men ända sedan jag lärde mig läsa vid väldigt unga år har litteratur varit väldigt viktigt för mig. Jag har kategoriserat mig som bokmal, jag har läst det mesta från Marian Keyes till Kafka. Ofta har jag haft två böcker på gång samtidigt, och jag har en stor förkärlek till pocketböcker. När jag läst ut en pocketbok kan jag lämna den till någon som jag tror skulle uppskatta den, och den personen kan i sin tur lämna den vidare när han eller hon läst den. Det är svårare att göra så med inbundna böcker. Jag vill kunna stoppa en bok i väskan utan att behöva vara rädd om den. Jag vill kunna släpa med mig den på stranden, på bussen, i bilen – nästan som en gosefilt. Och helt plötsligt inser jag att det gått över ett och ett halvt år sedan jag läste ut en skönlitterär bok.

Jag vet inte vad det är jag håller på med just nu, om jag överkompenserar eller om jag fortfarande är för splittrad för att verkligen läsa, men jag har fyra böcker på gång samtidigt.

Skriv på! av Elizabeth George klassas väl knappast som skönlitterär, men den ger mig mycket när det gäller mitt eget skrivande och har den stora fördelen att den inte behöver läsas från pärm till pärm. Jag bläddrar helt enkelt fram till det kapitel som intresserar mig från stunden och hämtar lite inspiration eller får några vägar till en lösning på ett problem som jag brottas med just nu.

Att skriva – en hantverkares memoarer av Stephen King är än så länge mer en memoar än en bok om skrivandets konst, även om jag vet att den kommer dit så småningom. Jag fascineras av King, och att läsa om det som format honom och hans författarskap känns givande, även om jag läser väldigt korta stycken i taget för att inte tappa den röda tråden. Just nu verkar min röda tråd vara väldigt hal, oavsett vilken bok jag läser.

Den tredje boken jag läser heter Sushi för nybörjare och är skriven av Marian Keyes. Den är lättläst, fullständigt okomplicerad och en tvättäkta feelgood, slit och släng-roman. Här behöver jag inte tänka, jag kan bara läsa, le och slappna av. Fast visst, ibland fångas jag av hur hon skapat någon av karaktärerna, hur hon lyfter fram vissa drag hos dem och genast är jag tillbaka i mina egna skrivartankar. Just nu verkar det omöjligt att inte hamna där.

Den fjärde och sista boken är en bok jag ärligt kan säga att jag aldrig någonsin trodde att jag skulle läsa. För någon vecka sedan låg den i ett paket i min brevlåda, skickad från en vän på semester utanför Göteborg. Boken heter Den största nyheten och är skriven av Ingela Agardh. Boken handlar om hur hon genom sitt arbete som journalist fann Gud utan att egentligen aktivt söka. Jag fascineras av den kristna religionen och även om jag inte skulle kalla mig för sökare så är jag nyfiken. Ingelas bok är lättläst, självutlämnande och rolig. Den väcker skratt och tankar, och jag vet redan nu, bara en liten bit in i den, att jag kommer att läsa den flera gånger. Tack, Lotta, för att du skickade den till mig.

Jag vet inte, och kommer nog aldrig att få veta, om mitt utspridda skrivande är en sund reaktion på att jag håller på att ta kontrollen över en del i mitt liv som tidigare varit väldigt viktig och som fått ta stor plats i min fritid eller om det här är ännu en del i den splittrade tillvaro jag känner att jag just nu lever. Jag tror aldrig att jag har haft fyra böcker igång samtidigt om jag inte räknar kurslitteratur under universitetstiden, men det gör jag inte. Och dessutom är de fyra böckerna så olika. Men så länge det funkar så funkar det. Jag vet med säkerhet att Marian Keyes och Ingela Agardh kommer att bli utlästa, Elizabeth George kommer att tas fram med jämna mellanrum när jag känner att jag behöver henne, och King är jag lite mer osäker på. Där kommer jag kanske att fokusera på den självbiografiska delen och lämna hans syn på författarskap och hur man skriver romaner lite åt sidan. Jag vet inte om jag orkar med mer än en inspirationskälla åt gången.

Men frågan kvarstår. Är jag splittrad, eller är jag på väg tillbaka.

Annonser


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s