Musik VS doft

Många säger att doftminnet är det starkaste minnet vi har. En doft av jasmin kan t.ex. föra oss tillbaka till barndomens sommarstuga eller till bilsemestern med föräldrarna. Så är det inte för mig.

Mitt starkaste minne är det som är kopplat till musik. Jag kan för evigt älska en låt så länge jag bara har positiva associationer till den, men på samma sätt kan en hel skiva förstöras totalt om associationerna blir fel. Under vintern råkade jag ut för precis det. Jag fullkomligt älskade Pink’s nya album och lyssnade på det både när jag jobbade och när jag var ute med hunden på långpromenader. Det är bara ett enda dåligt spår på skivan, och hur ofta händer det? Men, så bestämde livet sig för att komma emellan igen, och som när man vänder en hand blev helt plötsligt min favoritskiva någonting väldigt negativt. Alla de positiva känslorna och associationerna var borta, och allt var bara mörker. De låtar som jag tidigare älskat, spelat på hög volym och sjungit med i lockade nu istället fram tårar och jag stängde av radion direkt om någon av dem spelades.

För några veckor sedan bestämde jag mig för att ta kontrollen över musiken igen. Jag laddade telefonens musikhanterare med Pink och tog med mig den till badet. Medan ungarna badade och min man läste ”Flyga Drake” låg jag på filten och lyssnade om och om igen på skivan som betytt så mycket för mig. (Okej, jag hoppade över det dåliga spåret, men det är faktiskt tillåtet.) I början ville jag bara gråta. Jag låg på rygg med ansiktet nedborrat i kudden (ja, jag har en kudde med mig på badet, och jag badar inte heller) för att ingen skulle se de få tårar som letade sig fram. Men jag hade bestämt sig. Varv på varv fick skivan snurra, och efter några timmar lyssnande kände jag att jag började klara av det. Nästa dag gjorde jag samma sak, och dagen efter återigen en upprepning. Efter den tredje dagen började jag känna att jag återtagit makten över den i mina öron så fantastiska, känslofyllda skivan, och nu kan jag äntligen lyssna på den utan att ångesten och alla de negativa minnena faller över mig och trycker ner mig i skoskaften. Just nu, med den sjukdomsbild jag har, brukar jag inte utsätta mig för påfrestningar annat än när jag verkligen måste, men att ta mobilen i armväskan, ta på sig ett linne och ett par tunna byxor och ett par joggingskor för att ta en promenad med hunden samtidigt som Pink sjunger:

”Alright sir
sure I’ll have another one it’s early
Three olives, shake it up, i like it dirty (dirty)
Tequila for my friend it makes her flirty (flirty)
Trust me

I’m the instigator of underwear
Showing up here and there uh oh (oh no)
I’m always on a mission from the get-go (get-go)
So what if it’s only 1 o’clock in the afternoon
It’s never too soon to send out all the invitations to the last night of (your life)

Lordy, Lordy, Lordy!
I can’t help it i like to party, it’s genetic!
It’s electrifying, wind me up and watch me go
Where she stops, nobody knows
A good excuse to be a bad influence on you and you”

Jag vet inte varför, men just de här textraderna ger mig gåsud. De får mig att öka promenadtempot en aning, de får mig att le, och de får mig att känna mig stark. Och då är jag banne mig snudd på nykterist nu för tiden 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s