what’s been going on

Livet kom emellan. Gråskalan svängde alldeles för mycket mot mörkt grått för att jag skulle orka skriva, och jag kan fortfarande tveka över om det är rätt att börja om igen. Blir det bara några få inlägg innan jag känner att jag inte kan hantera bloggen längre? Fast, vad spelar det egentligen för roll. Jag skriver mest för min egen skull, inte för andras.

Så, vad har då hänt under de senaste månaderna. Massor givetvis. Här kommer några av de större händelserna, helt huller om buller . eller med bruten tidsaxel som man också kan kalla det.

  • Jag har blivit moster till en underbar liten tös. Hon är fullkomligt ljuvlig och alldeles, alldeles perfekt.
  • Min man har fått klartecken för att åka till Afghanistan. I slutet av augusti börjar han sin tre månader långa utbildning i Stockholm och i slutet av november åker han. Jag står helt och hållet bakom hans beslut, och jag har hela tiden vetorätt om jag ändrar mig och inte vill att han ska åka. Många gånger har det varit jag som pushat honom att ta beslutet, söka befattningarna han varit intresserad av och att våga ta steget. Jag vill ge honom den här upplevelsen, och jag tror att i slutändan kommer hela familjen att gagnas av den. Fast vi kommer att saknas oss blå.
  • Jag är långtidssjukskriven och har lärt mig många intressanta saker om människorna omkring mig. Vissa pallar trycket, andra gör det inte. En och annan som jag trodde skulle stötta mig, som stod mig riktigt nära har gjort mig väldigt besvikna, men jag antar att jag får lära mig att leva med det.
  • Mina njurar bestämde sig för att göra mitt liv lite mer intressant och komplicerat. Den ena la mer eller mindre av, och när jag väl åkte till jourcentralen blev det direktremiss till sjukhuset. Läkaren på akuten ville hålla mig kvar över natten för observation, men resultatet i slutändan blev tio dagars sjukhusvistelse, två akutoperationer för att de inte skulle behöva ta bort den högra njuren helt och hållet samt en planerat operation för att avsluta det som påbörjats. Inte alls kul. Trots att detta var i månadsskriftet april/maj besväras jag fortfarande av och till av smärta i njurarna, om än inte alls lika kraftig som tidigare.
  • Jag jobbar på att acceptera mina begränsningar. Det är otroligt jobbigt att vara tvungen att tacka nej till saker jag verkligen inte vill missa, men samtidigt måste jag ibland se till den större bilden. Vissa saker kommer aldrig igen, men jag måste få mig själv på fötter helt och hållet, annars kommer inte hösten och vintern att fungera.
  • Jag får äntligen mitt efterlängtade syrum. Min man har fixat och donat – under protest förstås – och nu börjat det ta sig. jag behöver fortfarande en stooor anslagstavla som han ska bygga åt mig, och några hyllplan som ska upp, och så var det ju det där med el… Eftersom vi nyttjar en klädkammare som syrum finns det inte direkt några eluttag fix färdiga. Tur att min make är händig  när han har lust. Syrummet känns som en liten fristad för mig,. Nu har jag någonstans att hålla till med mina projekt, och jag kan lämna allt precis när som helst och bara stänga dörren för att fortsätta nästa gång jag har tid. Just nu har jag massor av idéer på vad jag vill göra, och jag som inte sytt på en evighet längtar verkligen tills det blir färdigt och användbart.
  • Jag är inne i en skrivarperiod. Jag skriver inte varje dag, men skrivandet skapar ett lugn hos mig som jag kan få svårt att hitta annars. Ibland är det vansinnigt svårt att få meningarna att flyta, jag känner mig nästan språkligt invalidiserad, och det är många gånger jag läst igenom det jag skrivit dagen innan, markerat hela texten och tryckt på ”delete”- Men just nu är det inte mängden text som är viktig. Jag vill att känslorna ska komma fram i texten, sedan får det bli vad det blir.
  • Min laptop är numera uppkopplad till min nya platt-TV i sovrummet. Jag njuter som f*n av att kunna ligga i sängen och skriva via mitt trådlösa tangentbord. Lyx!
  • Jag har just nu minne som en aspackat guldfisk. Jag kan glömma saker i samma minut som jag tänkte dem, vilket har lett till att jag nästan alltid har en anteckningsbok och en penna i beredskap. Den ena ligger på sängbordet, och den andra har jag i handsväskan. Jag fullkomligt avskyr när jag kommer på något jag vill använda i texten jag skriver och fem minuter senare är det spårlöst försvunnet. Det känns som ett misslyckande, och misslyckanden just nu är ingen höjdare.

Livet kom verkligen emellan. Emellan många saker som gått mig förlorade och som jag kommer att både sörja och sakna. Men jag måste samtidigt försöka lära mig att acceptera det faktum som är mitt liv. Vissa saker kan man ändra på, andra inte. Just det här, det jag förlorat, kan jag inte få tillbaka. Hur gärna jag än vill.

Annonser


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s