ett farväl till duntäcken

Jag har alltid älskat duntäcken. Känslan, prasslet – det är få saker som är så njutningsfyllt som att krypa ner under ett tjockt duntäcke, fluffa upp dunkuddarna och slappna av. Tills nu. Eller visst, det är fortfarande njutningsfyllt att krypa ner, men det är mindre kul när det kliar över hela kroppen efter några timmar. Det är bara att acceptera att nu är det slut med duntäcken i vår säng.

På sista tiden har mina allergier eskalerat. Det började med en lätt dammallergi i tidiga tonåren, och sedan följde katt, kanin och häst. Under hösten -99 reagerade jag för första gången på ett penicillin, och fick min första varningsmarkering i läkarjournalerna. Några år senare fick vi göra oss av med hunden för att jag utvecklat allergi även mot vissa hundraser, och min dammallergi gjorde sig mer uppmärksammad. För ungefär två år sedan fick jag resignera inför faktumet att jag även blivit pollenallergiker, och för ett och ett halvt år sedan svullnade ansiktet upp av ett morfinpreparat. Jag såg ut som om jag genomgått en väldigt misslyckad restylaneinjektion. Varning nummer två i läkarjournalen. Det senaste halvåret har jag insett att dun och jag inte är någon vidare bra kombination det heller, men det har suttit långt inne att faktiskt ta steget fullt ut och göra mig av med mitt älskade täcke. I måndags hände dock något som fick mig att ta mina allergier på lite större allvar.

Jag har haft problem med en inflammation i ena käken, ett resultat av idogt pressande av tänder på nätterna. Till sist tog jag mig iväg till vårdcentralen och träffade en väldigt trevlig läkare. Han konstaterade att jag behövde antiinflammatoriska tabletter, och det var inte så mycket mer med det tills han började titta på mina varningar i journalen och vi kom in på ämnet allergier. Jag berättade för honom att jag vid ett tillfälle fått ett par utslag av Pronaxen, men att jag inte tyckte att det varit så farligt. Han blev bekymrad och började gå igenom alla mina kända allergier och frågade om hur de hade utvecklats genom åren. Efter många om och men gick han med på att skriva ut ett annat antiinflammatoriskt preparat än Pronaxen, om jag lovade att ha Betapred-tabletter med mig tills jag visste hur jag skulle reagera. Jag erkänner att jag tyckte han var överdrivet försiktig, men nickade snällt och tänkte att jag gick med på det mesta, bara han fixade käken, men när han började skriva ut recept fick han mig att nästan sätta i halsen.
Jag tänker skriva ut ett recept på en adrenalinspruta till dig, och jag tycker att du ska ha den med dig hela tiden.
Min förvåning var stor och jag måste ha sett väldigt rolig ut.
-Med tanke på hur dina allergier har eskalerat så är det väldigt troligt att du kommer att utveckla födoämnesallergier också, och då kan det gå väldigt illa väldigt fort. Sprutan är enkel att använda och har lång hållbarhetstid.
Jag satt bara där och tittade på honom, men insåg att det enklaste var att bara nicka och hålla med så jag skulle komma mig därifrån någon gång. Han pratade på lite om sprutan och om hur den räddade liv på folk som fick anafylaktiska chocker, och jag nickade snällt medan jag i tanken skakade på huvudet år honom och hans – som jag såg det – nojja. Men när jag kom till apoteket hämtade jag ut sprutan också, även om jag först tänkt strunta i det.

Efter den andra tabletten av den antiinflammatoriska medicinen var det kört. Hela kroppen var täckt av nässelutslag och det kliade något vansinnigt. Värst var klådan i munnen och i halsen, och helt plötsligt var jag inte så benägen att tänka på läkaren som nojjig längre. Maxdosen av Betapred hävde allergireaktionen tillräckligt, och sprutan är fortfarande oanvänd, men om läkaren inte hade skrivit ut kortisonet hade jag och min man fått tillbringa måndagkvällen på akuten. Det var ruskigt obehagligt. Att kroppen sedan reagerade på kortisonet med en ruskig hjärtklappning gjorde inte saken bättre, och det blev ingen sömn alls den natten.

Nu har jag ännu en varningsanteckning i min läkarjournal, och listan över ”aldrig-mer-mediciner” börjar kännas lång. Samtidigt så fick händelsen mig att inse att jag kanske måste börja ta kroppens signaler mer på allvar och därav de utkastade duntäckena. Jag kommer säkert inte att ha adrenalinsprutan i väskan hela tiden, men Betapredtabletterna kommer nog att få följa med ett tag i alla fall. Och våra nya täcken är ruskigt sköna, tjocka och ”prassliga” som de är, fast de är 100 % dunlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

4 kommentarer on “ett farväl till duntäcken”

  1. annette skriver:

    Kul att ”se” dig igen men usch vad jobbigt med allergierna. Hoppas att du har haft en bra sommar och att ni har kunnat hämta igen er efter den jobbiga tiden i början på året.
    Massor av styrkekramar till dig //Annette

  2. annette skriver:

    Ps glömde fråga hur går det med ryggen?

  3. Livet i gråskala skriver:

    Annette, alltid lika gullig! Vad kul att du hittat hit trots min långa bortavaro 🙂

    Ryggen är nästan otroligt bra. Jag har helt enkelt inte ont! Snart har det gått ett år efter operationen och då får jag börja styrketräna på gym. Jag ser för första gången i mitt liv verkligen fram emot att börja träna. Tänk vad allt är lättare när man inte har ont!
    Stor kram!

  4. Carola skriver:

    Hej!
    Hamnade på din blogg när jag sökte information om duntäcken för allergiker. Tänkte höra vilken typ av täcken som ni köpte istället och om ni fortfarande är nöjda med dem?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s