Att gå vidare

Saknaden är stor, jag känner mig enormt sorgsen. Samtidigt är jag tacksam för att slutet blev värdigt och fridfullt. Att få hålla henne i handen under de sista andetagen kändes nästan som en gåva, och mitt i all sorg kunde jag inte låta bli att le. Hon ville det här, och ingen sorg kan mäta sig med farfars lycka när han efter fem år isär fick sin stora kärlek tillbaka igen.

Nu väntar livet igen. Det är dags att gå vidare, att falla tillbaka in i vardagen igen, om än utan henne.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

7 kommentarer on “Att gå vidare”

  1. U skriver:

    Älskade fina vän, jag vill naturligtvis att du skall veta att jag tänker på dig. Stunderna du haft senaste veckorna är bland de jobbigaste i livet men när man får perspektiv, och det har du visst redan skaffat dig ser jag av det du skriver, får man ta till sig dessa ögonblick som nästan lika fina som när ens egna barn föds. Livets ytterligheter och de enda två saker man kan ta för givet. Att få säga adjö till de äldre generationerna är tufft och smärtsamt, man blir så mycket äldre själv och närmare sitt eget avsked, men också stärkt. Och du är en stark härlig kvinna. Varma kramar, U.

  2. annette skriver:

    Jag känner så med dig. Jag fick också gåvan att hålla min pappa i handen när han tog sina sista andetag för snart 3 veckor sedan. Jag håller med om att det faktiskt känns som en gåva och jag är så tacksam att jag fick vara med honom på slutet. Saknaden är stor och kommer säkert att vara så för dig också men trösten är att man vet att de har det bättre nu.
    Många många tröstekramar till dig och din familj.
    Annette

  3. Livet i gråskala skriver:

    Tack Annette, dina kramar värmer ska du veta. Får jag fråga hur gammal din pappa var när han gick bort?

    Tröstekramar tillbaka till dig!

  4. Livet i gråskala skriver:

    Fantastiska U, du är ett stort stöd ska du veta. Love you!

  5. annette skriver:

    Min pappa var 83 år så han har fått ett långt gott liv. Han fick en demensdiagnos för ca 1,5 år sedan och efter jul så gick det fort utför men jag är så tacksam för att han kände igen oss in i det sista.
    Sköt om dig.
    Kram Annette

  6. Livet i gråskala skriver:

    Annette: Demens är vidrigt, minst sagt. Min morfar levde med alzheimers väldigt länge, och på slutet kände han inte ens igen min mormor som vårdade honom hemma så länge det bara gick. Även om han dog -04 så kändes det som om han var borta sedan länge. Den morfar jag sörjde var den som försvann in i demensen många, många år tidigare.
    Ta hand om dig Annette. Även om din pappa hade levt ett långt och fullt liv så kan jag tänka mig att sorgen ändå är djup, och det måste den få vara. Kram!

  7. Karolina skriver:

    Sorgen är oftast väldigt egoistisk. Det är vi efterlevande som saknar den som dör medan den som dör troligtvis har det bättre. Det är iaf min övertygelse. Men det hjälper föga när man saknar och när man sitter ensam kvar och funderar på döden, livet och praktiska saker som begravning.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s