När jag hade problem med mina diskbråck var jag till stor del av tiden helt sängliggande. Den ställning som fungerade bäst var med ett par stora kuddar under knäna så jag fick ner korsryggen ordentligt mot madrassen – och så tycker jag fortfarande om att ligga. Alla de där åren med smärta, sängliggande, mediciner och plåga har satt många spår, men det är först nu som jag börjat uppmärksamma dem på allvar. Samtidigt kan jag le åt vissa av dem, som till exempel det här. Att jag fortfarande gärna vill ha höga kuddar under knäna när jag, som här nu på morgonkvisten när maken lämnar barnen, ligger på rygg i sängen och tittar på TV eller slösurfar en liten stund innan jag kliver upp.
På samma sätt som jag kan snöa in på en och samma låt och spela den gång på gång på gång i ett par dagar kan jag ibland snöa in på en maträtt. Sushi skulle jag absolut kunna leva på, men eftersom jag inte lärt mig att göra det själv så funkar inte det i matbudgeten. Att köpa sushi från restaurang några gånger i veckan känns inte riktigt prisvärt. Men, nu har något nytt klivit in på matarenan: Pitabröd med vegofyllning. Jag blandar bara blandad grönsallad, gurka, körsbärstomater, lite majs, avocado och paprika om vi har det tillsammans med en gnutta gräddfil och fyller det i pitabrödet. Shit vad gott det är. Ska utveckla det där och testa med finrivna morötter, bönor och kanske lite vitkål vid tillfälle. Men just nu måste jag få snöa in på just den här blandningen. Och till barnen (och maken) då? De som får utslag så fort jag nämner vegetarisk mat (framförallt den vuxna)? Lite överbliven köttfärssås från frysen, koka lite ris och blanda. Då är det helt plötsligt inte vegetariskt längre och de kan plocka vilka grönsaker de vill ha. Alla nöjda och glada.
Dagen har resulterat i att tre rejäla stressfaktorer eliminerats alternativt skjutits rejält på framtiden – hur skönt som helst. Dessutom har jag fått göra upp med ett dåligt samvete som tyngt mig länge. Jag känner mig lättare.
Vi har dessvärre inte hunnit ens en tredjedel av det vi tänkte göra under den här veckan, men jag är inte alls i form just nu. Kanske dagens positiva besked kan ge mig lite extra energi inför upploppet nu de sista fem dagarna av makens ledighet innan han börjar pendla på allvar.
Och en extra kram till en speciell vän, du vet vem du är.
Ja, jag sa ju att jag tycker att Daughtrys senaste skiva är snudd på perfekt. Den flåsar tätt i nacken på August and Everything After som Counting Crows spelade in för en herrans många år sedan. På den skivan finns det inte en dålig låt, inte en dålig textrad. Daughtrys nya är som sagt var inte långt därifrån. Räkna med att gåshudsvaring 41 kommer att vara från den skivan den också.
Eller en punkterad ballong. Ungefär så känner jag mig idag. Hela den senaste veckan från helvetet har tagit ut sin rätt, och jag är helt färdig. Totalt slut. Kroppen skakar, jag mår illa, mitt minne är sämre än vänligt (och det är ganska taskigt i vanliga fall ändå). Jag har lyckats få någon form av muskelkramp eller vad det nu kan vara i axlar och nacke, och har svårt att vrida huvudet och kan inte slappna av i axlarna eller sätta hakan mot bröstet. Eftersom jag är allergisk mot acetylsalicylsyra kan jag inte använda preparat som t.ex. Zon, så jag letade rätt på min Cefar, TENS-apparaten jag använde flitigt under min ryggoperationsrehabilitering, och den hjälper faktiskt riktigt bra. Det som hände igår gnager fortfarande i mig, och även om jag börjat skriva inlägget kommer det inte att publiceras ikväll. Ingen annan skulle förstå det virrvarr som är där just nu, det får helt enkelt bli en annan dag, när kropp och själ lär lite mer i balans.
Men någonting väldigt positivt är att vår lånevovve nu är duschad, schamponerad, väl ingnodd med balsam och därefter fönad torr med hårtork. Det blev en helt annan hund. Från strykarjycke till primadonna. Beardisar kan vara så otroligt ståtliga!
Det var väldigt länge sedan jag var så här arg, det har kokat i hela kroppen flera timmar nu och jag vet inte hur jag ska få det att sluta. När en vuxen behandlar något av mina barn illa, kränker dem och beter sig som ett svin, då blir jag fullständigt tokig! Just nu klarar jag inte av att skriva om hela händelsen, men förhoppningsvis kommer det en redogörelse i morgon. Om jag har kunnat lugna ner mig.
O ska på cykelutflykt med klassen i morse. Efter att konstatera att ungen givetvis växt ur sina regnkläder var det bara att panikshoppa ett par nya – utifall det skulle regna.
Dessutom kommer jag helt plötsligt på att att snöret till hans joggingskor har gått sönder, han har skor med en draggrej högst upp, så han knyter dem inte. Ja, det var ju bara att sätta sig och försöka trä om snöret, knyta en knut där det var av som provisorisk lagning och superlimma knuten så den skulle sitta. Det är då jag upptäcker att jag inte har något superlim hemma. Lovely! Jag kunde inte lämna knuten som den var, snöret är runt och alldeles för halt. Jag testade med vanligt lim – ingen som helst effekt. Precis när jag var på väg att ge upp kom jag på en väldigt kvinnlig lösning; nagellack. Så ungens knut är säkrad med genomskinligt nagellack. Och i morgon bitti lägger jag dit lager nummer två. Det borde ju hålla en dag i alla fall, tills jag får köpa superlim. Som sagt, har man inte bröd får man äta limpa.
