Tänk, ibland krävs det så lite, så lite för att vända en katastrofvecka till någonting fantastiskt. En händelse som får allt elände att suddas ut, försvinna i en dimma, upplösas. Kvar finns bara ett leende, en värme i kroppen och vetskapen om att det äntligen är helg.

Läs även andra bloggares åsikter om helg, lycka

I know an old lady who swallowed a fly
I don’t know why
She swallowed a fly
Perhaps she’ll die

I know an old lady who swallowed a spider
That giggled and wiggled ant tickled inside her
She swallowed the spider to catch the fly
I don’t know why
She swallowed a fly
Perhaps she’ll die

I know an old lady who swallowed a bird
Oh, how absurd, she swallowed a bird
She swallowed the bird to catch the spider
That giggled and wiggled ant tickled inside her
She swallowed the spider to catch the fly
I don’t know why
She swallowed a fly
Perhaps she’ll die

I know an old lady who swallowed a cat
Just like that, she swallowed a cat
She swallowed the cat to catch the bird
She swallowed the bird to catch the spider
That giggled and wiggled ant tickled inside her
She swallowed the spider to catch the fly
I don’t know why
She swallowed a fly
Perhaps she’ll die

I know an old lady who swallowed a dog
Just like a hog, she swallowed a dog
She swallowed the dog to catch the cat
She swallowed the cat to catch the bird
She swallowed the bird to catch the spider
That giggled and wiggled ant tickled inside her
She swallowed the spider to catch the fly
I don’t know why
She swallowed a fly
Perhaps she’ll die

I know an old lady who swallowed a goat
Just opened her throat and swallowed a goat
She swallowed the goat to catch the dog
She swallowed the dog to catch the cat
She swallowed the cat to catch the bird
She swallowed the bird to catch the spider
That giggled and wiggled ant tickled inside her
She swallowed the spider to catch the fly
I don’t know why
She swallowed a fly
Perhaps she’ll die

I know an old lady who swallowed a cow
I don’t know how she swallowed a cow
She swallowed the cow to catch the goat
She swallowed the goat to catch the dog
She swallowed the dog to catch the cat
She swallowed the cat to catch the bird
She swallowed the bird to catch the spider
That giggled and wiggled ant tickled inside her
She swallowed the spider to catch the fly
I don’t know why
She swallowed a fly
Perhaps she’ll die

I know an old lady who swallowed a horse
She’s dead of course.

… när jag var så här trött senast. This takes things to a whole different level.

I kväll lägger jag mig samtidigt som barnen, men någonting säger mig att jag lär somna före de gör.

Min man ringde igår och berättade att han hade löst gåtan med de märkliga gåshudsvarningssiffrorna. Han talade om i vilka inlägg det var knas, men jag orkar helt enkelt inte göra någonting åt saken. Datumen och tiderna gick in i ena örat och ut genom andra. Kan det ha att göra med att jag har minne som en guldfisk just nu?

Läs även andra bloggares åsikter om knas, datum, guldfisk, minne som en guldfisk

Jag har precis lagt in gåshudsvarning 41, men om man kollar i kategorierna i högerkanten så ser man att jag har 42 inlägg i kategorin ”gåshudsvarning”. Någonstans har jag gjort ett intressant misstag. Jag ids dock inte leta rätt på felet. Jag har bloggat här alltför länge, det är alltför många sidor och alltför många inlägg. Någon måtta får det vara.

We reach for something that’s already gone

Jag sa ju att det skulle bli en till Daughtry, jag fullkomligt älskar den nya skivan Leave this town, men jag lovar att det är slut med Daughtry i gåshudsvarningarna nu, för ett tag i alla fall. Har ni inte lyssnat på den nya skivan, gör det! Den är helt underbar. Här kommer September. Lyssna och njut.

Jag älskade verkligen boken om Marley. I början kände jag igen mig så mycket, jag har haft två egna labradorer och mina föräldrar har haft labrador när jag växte upp och min mormor har haft labbe även hon. Början av boken gav mig många skratt, det var så mycket som stämde med min första labbe, Nelson. Hur den starka svansen kunde vispa ner allt från ett bord när han var lycklig. Hur både han och Marley gärna tog tag i toalettrullen och långsamt drog den genom toalettdörren för att sedan i ren och skär lycka dra den genom hela huset och göra småflis av allt papper. Många gånger skrattade jag högt när jag kände igen hyss som jag själv upplevt tillsammans med Nelson eller Vilja, labben som kom in i vårt liv några år senare och som också tyvärr fick mig att inse att jag är pälsdjursallergiker.

Jag kände igen så mycket. Jag älskade verkligen de två första tredjedelarna av boken, men sedan kände jag att den började tappa både i fart, intresse och innehåll. Den sista biten läste jag nog mest bara för att läsa boken färdigt, men den gav mig ingenting. Mot slutet var jag mest arg på hur Marley behandlades, men jag kan samtidigt förstå hur svårt det är att skiljas från en älskad familjemedlem. För en hund blir en familjemedlem. Inte tu tal om saken.

Boken får en svag trea i betyg på en skala från ett till fem. Och det för alla skratt den gav mig i början. Det är lite som om man lyssnar på en kör som sjunger. Hur vackert de än sjunger hela stycket, om de sista tonerna är falska känns hela stycket förstört. Lite så känns det med boken om Marley.

Om jag inte var allergisk mot labradorer hade jag velat ha ett helt gäng. Båda de labbar jag har haft har varit svarta, och jag har i många år fantiserat om en gul. Dessvärre är det här en av de hundraser jag reagerar allra mest på, så det är inte att tänka på. Jag skattar mig dock otroligt lycklig som kan få njuta av en av de hundraser jag tål, och varje morgon när Dexter och Sonja (som vi funderar på att döpa om eftersom det verkar som om hon blir kvar här) hälsar mig godmorgon inser jag att jag har haft världens tur som har just de två hundarna i mitt liv. Deras perhundligheter (det känns löjligt att skriva personligheter) är helt olika, och det kanske är därför jag tycker så mycket om dem. Dexter har ju haft ett helt år på sig att stjäla sitt hjärta, men Sonja hon lyckas ta en liten bit av det hon också varje dag. Jag blir bara mer och mer kär i henne för varje dag som går. Det ska mycket till innan vi inte kommer att ha beardisar i vår familj.

Läs även andra bloggares åsikter om marley, bok, bokrecension, labrador, pälsdjursallergiker, hyss, skratt

Writing [...] the art of applying the seat of the pants to the seat of the chair.

- Mary Heaton Worse

Just nu har jag inte ens ro till att att skriva ett vettigt blogginlägg. Hur sjutton ska jag då komma vidare på min skönlitterära text?

Det är bara för mycket just nu. Runt omkring mig. Saker som dykt upp alldeles nyligen och som jag känner att jag inte riktigt har energi till men som måste lösas ändå, som inte kan vänta. Men… När allt lättar kommer skrivkrampen att ge sig, jag måste tro och hoppas på det i alla fall. Tills dess får jag nöja mig med att skriva ner mina idéer och uppslag i anteckningsböckerna jag har liggande lite överallt här i huset. Annars har jag glömt bort mina idéer, bra som dåliga, när det väl är läge att börja skriva igen.

Idag var det tänkt att hela den horribla historien som tog sin början förra fredagen skulle få sitt slut. Istället blev det hela ännu värre, och jag har ytterligare ett antal strider att se fram emot. Troligtvis kommer jag att behöva gå högre upp i verksamheten för att kunna nå det resultat jag vill ha, och även om jag egentligen inte har energi till det så vägrar jag ge upp.

Så fort jag orkar ska jag få ordning på utkastet som ligger och skvalpar bland de andra inläggen. Jag ska berätta hela historien, men varje gång jag börjar skriva på den börjar det koka i mig, och jag mår så dåligt av det. Det är inte värt det just nu, helt enkelt. Inlägget kommer, så småningom.

Läs även andra bloggares åsikter om ilska

Eftersom min man är ledig från sin utbildning den här veckan har han tagit barnen till skolan varje morgon så jag ska få sova lite extra. En morgon glömde han att öppna dörren till vårt sovrum, och hundarna vill väldigt gärna vara där. Efter en stund började Sonja försöka bryta sig in. Hon knuffade på dörren, hon måste ha bonkat huvudet mot den, hoppat upp mot den och förde ett rackarns liv. Och mitt i allt detta trodde Dexter att det här var en ny, rolig lek, så han satte igång med precis samma sak. Behöver jag säga att det inte gick att sova längre? Det var ett rejält oljud som vovvarna lyckades åstadkomma vill jag lova. Jag klev upp och släppte in dem till deras stora lycka, och de gick genast fram till balkongdörren och krävde att även den dörren skulle öppnas så de kunde gå ut och lägga sig där. Det var bara att göra dem till viljes och sedan krypa ner i den varma, sköna sängen igen.

Läs även andra bloggares åsikter om inbrottsförsök, hundar, bearded collie