Maken till cool hund har jag aldrig träffat förut. Igår fick jycken oss nästan att undra över om han är fem månader eller 55 år, för han gör inte många knop här hemma. Allt med honom är sävligt och lugnt. Han är helt nöjd med att följa med oss runt i huset och iaktta, ligga under köksbordet och iaktta eller ligga mellan soffan och fåtöljen i vardagsrummet och – ja, just precis – iaktta. Idag när vi var ute och gick med honom jag och min man började vi fundera över vad som gör honom riktigt lycklig. Så där valpigt, vovvigt lycklig när det spritter i hela kroppen på honom, så det ska vi se till att ta reda på så småningom. Visst, det är bara dag ett än, och han har en hel del acklimatiserande att ägna sig åt, men han är verkligen LUGN. Hittills har vi fått som mest respons från honom när han har sett den lilla zip lock-påsen med Frolic, för det är minsann väldigt väldigt gott. Då spetsar man öronen, viftar lite på svansen och riktar all uppmärksamhet mot godsakerna. That’s it.
Om hunden hade haft ett lillfinger hade vi varit lindade runt det hela familjen. Så fort han passerar måste vi bara sätta oss ner och kela med honom, så vi får heller inte så mycket gjort idag. Attans vad vi har saknat att ha en hund i huset, det står väldigt klart nu när vi äntligen har det igen.
Och by the way, jag föredrar en lugn och stabil hund framför ett yrväder vilken dag som helst.
Läs även andra bloggares åsikter om hund, valp, bearded collie
