… jag någonsin sett. Filmen var inte ens läskig, den var bara skrattretande dålig. Peter Stormare gjorde en fullständigt värdelös prestation. Exakt 40 minuter och 3 sekunder in i eländet struntade jag i alltihop och la mig i sängen och tittade på Dexter istället.
Läs även andra bloggares åsikter om insanitarium, film, peter stormare, dexter
You’ll be my vacation away from this place
You know what I want
Holding that cup,
It’s pouring over the sides
You make me wanna spread my arms and fly
Läs även andra bloggares åsikter om musik, youtube, gavin de graw, chariot
Det är skönt att inte ha några planer ibland. Ikväll blir det en enkel grillmiddag med karrékotletter, potatiskroketter, ädelostsås, tomat- och löksallad och grillad majs. Ett glas rödvin till det, tack! Okej, inte direkt någon ”smalare gråskala”-middag, men så blir det ändå. Efter maten, när barnen kommit sig i säng, väntar en film med maken. Jag har inga förhoppningar om att den ska vara vidare bra (trots att det är jag som har hyrt den), men ikväll känns det som om till och med en halvtaskig film duger alldeles utmärkt. Förhoppningsvis blir det en någorlunda tidig kväll också, jag känner mig trött och sliten och om det inte vore för mina koffeintabletter (M, jag är dig evigt tacksam!) hade jag nog sovit mig igenom både middag och film.
(Och förresten, vad sjutton är det med apotekets leverantör av koffeintabletter? Det har varit omöjligt att få tag på dem i flera månader och hade jag inte haft en privat leverantör – tack, tack, tack – hade det blivit en väldigt trött höst.)
Läs även andra bloggares åsikter om lördag, middag, imdb.com, insanitarium, koffeintabletter, apoteket
Frukost på sängen. Det är till och med värt brödsmulorna bland lakanen.
Läs även andra bloggares åsikter om frukost, frukost på säng, lakan, morgon, vardagslyx
Sometimes I need to remember just to breathe
Sometimes I need you to stay away from me
Sometimes I’m in disbelief I didn’t know
Somehow I need you to go
Läs även andra bloggares åsikter om musik, youtube, linkin park, don’t stay
… min mans väckarklocka. Den är besatt av ett ont väsen och lever om något så vansinnigt varje morgon. Fattar inte att jag trots min mans protester inte bytt ut den efter alla dessa år. Men i morse, för första gången på 11 år, gjorde väckarklockan mig lycklig. Den väckte mig ur en tandläkardröm, och en av de saker jag avskyr mer än min mans väckarklocka är just tandläkaren. Väckarklockan har köpt sig ytterligare en liten tid i vårt sovrum.
Läs även andra bloggares åsikter om dröm, mardröm, väckarklocka, tandläkare
På den friskola där vi har valt att ha våra barn firas skolstarten med ett ballonguppsläpp varje år. Det är något med just ballonger som stiger mot himlen som gör mig glad, och jag kan inte tänka mig ett mer glädjefyllt sätt för eleverna att välkomnas till ett nytt läsår.
Det finns flera olika recept på tom ka gai, den thailändska kycklingsoppan, men det här är min favoritversion. Enkelt, snabblagat och väldigt gott!
1 lime
4 dl kokosmjölk
4 dl kycklingbuljong
3 tsk grön currypasta
1.5 msk fisksås
4-5 cm finstrimlad ingefära
1.5 stjälkar citrongräs, krossade och finstrimlade
300 g finstrimlad kycklingfilé
150 g färska champinjoner i bitar
3 salladslökar i skivor
1 röd chili, finstrimlad
kokt jasminris till servering
Skala av det gröna på limen med en potatisskalare och pressa ur saften. Koka upp kokosmjölk, buljong, limeskal, currypasta, ingefära, fisksås och eventuellt citrongräs i en gryta. Låt soppan sjuda ca 5 minuter.
Sila soppan och häll tillbaka den i grytan. Koka upp och lägg i kyckling, champinjoner, salladslök och chili och sjud tills kycklingen precis är genomkokt, ca 5 minuter. Smaka av med limesaft.
Servera riset i separata skålar och lägg det efterhand i soppan.
Läs även andra bloggares åsikter om mat, recept, tom ka gai, kycklingsoppa, thailändskt
Killen jag skrev om i ett tidigare inlägg hörde av sig (hurra!), och vi fick möjlighet till en snabb genomgång av vad som hänt de senaste 10 åren, eller nåt i den stilen. En bit in i MSN-konversationen fick jag frågan om jag är lycklig, och det är baske mig ingen fråga som det är lätt att svara på! Frågan stannade kvar i mig och jag har småfunderat på den det senaste dygnet. När är man egentligen lycklig? Är man lycklig när livet är rosenrött och den grå vardagen inte existerar? Är man lycklig när allt flyter på utan gnissel i maskineriet? Är man lycklig när man är tillfreds med den grå vardagen? Är man lycklig när de positiva bitarna överväger de negativa?
En person som står mig nära brukar använda ett väldigt enkelt sätt att se på saker och tings positiva och negativa natur. Han ställer helt enkelt plustecknen mot minustecknen, och så länge plustecknen överväger anser han det vara i alla fall åt rätt håll. Om minustecknen överväger är det dags att ändra på något för att återskapa den positiva balansen. I mångt och mycket försöker jag nog anamma hans tankesätt lite mer i min egen vardag, för jag har lätt för att blåsa upp minustecknen när de dyker upp, även om de positiva sidorna är så många fler. Men innebär fler plus- än minustecken i livet att man är lycklig?
På min väns fråga om jag var lycklig svarade jag att ja, det är jag nog. Jag säger inte att livet är perfekt, att det inte finns något jag skulle vilja ha annorlunda eller ändra på, men de positiva sidorna överväger vida de negativa. Den grå vardagen lever jag i, det kommer jag inte ifrån och jag vet inte heller om jag vill komma ifrån den. Mitt liv är inte ett rosenrött skimmer och det finns både ett och annat gnissel i maskineriet, men jag känner mig tillfreds. Trots den grå vardagen. Plustecknen överväger minustecknen – vissa dagar mer än andra, men de överväger.
Läs även andra bloggares åsikter om lycka, plus, minus, vardag
