Första gången jag såg min man visste jag rent instinktivt att det skulle bli vi två. Jag kan inte kalla det för kärlek vid första ögonkastet – för det var det inte alls. Han var bara så snygg, trevlig och charmig att jag insåg att det skulle bli spännande tider framöver, men kärleken den kom lite senare. Dock tog det ett tag för honom att fatta galoppen, att han skulle stanna upp och att han skulle stanna upp tillsammans med mig.
Jag vet inte hur många månader det tog från det allra första mötet en sen fredagsnatt tills det verkligen blev vi, men det hann hända mycket under tiden. Jag och min dåvarande sambo separerade (jag skulle ljuga om inte den mystiske mannen som gick under benämningen ”mannen i mitt liv” var en del i den separationen), jag skaffade hund och levde mitt liv som vanligt. Läste enstaka universitetskurser, jobbade extra kvällar och nätter. Umgicks med vänner och bara levde. Visst stötte vi på varandra någon gång emellanåt, vi hade ju hund båda två, men en fredag sprang jag ikapp honom på stan, och vi stod och pratade i flera timmar. Dagen efter träffades vi ute på krogen, och på söndagen ringde jag upp honom för att få med mig honom ut på en skogspromenad med hundarna. Tänk vad bra det kan vara att ha hund ibland! Och på den vägen blev det.
Ett par veckor senare kom en arbetskamrat till min mamma fram till henne på jobbet och sa:
-Åh, det är så rart! Jag brukar se en man, han är ganska lång, promenera med sin stora svarta hund utefter vattnet ibland. Nu har han fått sällskap av en blond tjej som har en inte fullt så stor svart hund på sina promenader!
-Jo, det är min dotter han har träffat, svarade min mamma med ett leende.
På tisdag har vi varit gifta i åtta år, jag och min man, och det känns fortfarande så rätt. När jag inte orkar så orkar han. När han är borta kliver jag in. Pusselbitarna har fallit på plats, och jag kan inte tänka mig att leva på något annat sätt än i vårt eget pussel.
Andra bloggar om: kärlek, romantik, äktenskap, puzzel
